Matsouvenirer – så blev det

Tack världens bästa bloggläsare för era bidrag, som helt klart är det bästa i det här reportaget! Eftersom jag inte fattar hur man visar ut pdf:en är det skärmdumpar nedan. Åsa Boustedt har gjort den snygga redigeringen.

Ditt bästa hemsläp?

Nu är det läääänge sen vi skrev här. Om någon fortfarande läser vill jag passa på att utnyttja era hjärnor.

Jo, matsouvenirer. De bästa souvenirerna. Fast den på bilden ovan var väl i ärlighetens namn sådär. Jag kunde inte riktigt skiljas från Argentinas medialunas och släpade ett dussin till Sverige. Blev fördröjd i ett dygn av snöstorm vid bytet i Madrid. Det kom liksom aldrig något naturligt tillfälle att slänga dem.

Men … ändå roligt.

Jag har fortfarande kvar en del av den svingoda cashewnötvinägern från Goa, och en del av matberget jag släpade hem från Japan (längst ner i inlägget).

Men nu vill jag veta ERA bästa matsouvenirer. Det är till ett jobb jag ska skriva. KÖR!

Linspräktigheten och löjromsskammen

Linserna, så löjligt goda! Hade dem som byggsten till sallader i kylen, hade kokat en ganska liten mängd gröna med 1 hel schalottenlök, 1 lagerblad, några dillstjälkar och salt.

Jag var sugen på att äta varmt, så jag fräste på några gamla champinjoner, först utan fett och sen i olivolja, och la till tunt skivad fänkål (på tvären), en skivad morot och en hackad vitlöksklyfta. Sen linserna och en hutt balsamvinäger. Man hade kunnat ta vitt eller rött vin lika gärna. Torkad oregano och mycket svartpeppar.

Det kokade snabbt torrt och jag ville ha linserna lite sönderkokta så jag la till två huttar vatten också och lät det koka in. Hade tänkt riva ner parmesan i själva linsröran, men den fick så mycket smak helt av sig själv.

Till detta smörstekt bröd, riven parmesan och de örter jag hade hemma: dill, basilika, mynta. Obs att alla örter är goda att blanda, gärna mycket av varje (mer om det här).

Åhhh vad jobbigt det är att vara på präktig spardiet med linser.

Sådär brukade jag och min kompis AK säga jämt när vi var 19 och lagade spaghetti med ingenting utom fin parmesan och svartpeppar ur kvarn som vi allvarligt och noggrant malde över.

”Ååååh vad jobbigt det är att vara fattig student.”

Någon gång kom jag över en svinbillig hel lax som jag brottade ner i mitt lilla kök och gjorde en enorm bouille-a-baisse av. En annan gång ett halvt ton kronärtskockor som jag lyckades nosa upp för mindre än smöret som var till. Jag levde på studielån plus periodvis lite lön från hemtjänst eller restaurang. Jag hade alltid riktig parmesan och Lavazzakaffe. Det har inte ändrats.

Det är länge sen jag var sparsam med maten men efter sju månader i Buenos Aires utan att jobba är det dags för billiga proteiner. Min kombo Erika har också just kommit hem från en långresa. Häromsistens sa vi: nu lagar vi massa bönor och fryser in, det är ju dessutom gott.

I måndags blev jag under plötsliga omständigheter medbjuden på en firning av att en vän just sålt sitt hus. Kvällen började med att han diskret beställde in en magnumflaska champagne.

Vi åt en fantastisk trerätters på Atmosfärs uteservering i den varma kvällen och det hela var så spirituellt och trevligt att jag var alldeles uppbubblad när jag kom hem. Det kändes som att det stod löjrom rakt ut från mina öron, på ett härligt sätt.

Erika stod vid spisen och rörde i två stora grytor med olika bönsorter.

Hon vände på huvudet med ett leende när jag kom in: ”Hej var har du varit”.

Jag: ”Eh … ”

fast sen sa jag som det var.

En hemlig (och arg) japansk juvel

Den kallas Buenos Aires konstigaste restaurang. Och, ja, är väl det.

Det såg ännu mer stängt ut från utsidan. Hade vi inte vetat det så hade vi absolut inte kunnat föreställa oss att någon var där inne bakom de fördragna gardinerna.

Sukiyaki är en japansk restaurang där en tandlös och sur farbror ställer fram det han tycker du ska äta, tar betalt vad han tycker och antingen struntar i att svara på tilltal eller ger dig en utskällning.

Det är värt alltihop för maten är fantastisk. Vi fick först ett rejält fat riktigt fin sashimi av red snapper, lax och bläckfisk. Sedan ett lika rejält och lika gott fat gyoza. Sen kom själva sukiyakin.

Ito San slängde i ett par fettklumpar. Utöver Harus bokning på japanska hade vi inte lyckats få honom att prata och var osäkra på om han förstod vad vi sa. Jag tänkte att han måste kunna spanska för att kunna driva en restaurang här.

”Är det grisfett?” frågade jag och pekade. Jag tänkte att det i alla fall borde vara en fråga som intresserade honom.

”Grisfett, är du inte klok? Du ser väl att jag har biffkött här?” klapprade han knappt begripligt med gommarna.

”Vilken styckningsdel är det?”

”Du frågar för mycket. Gå till ett dyrt ställe och fråga hundra frågor, eller till Coca-Cola och fråga vad de har i läsken. Det här är ett billigt ställe, här äter man, punkt slut.”

”Jag kommer från Polen, där äter de nästan bara gris.”

På detta följde en lång och upphetsad utläggning  som innefattade polackernas lidande under andra världskriget, Auschwitz, Hitler, pax americana och dödandet av Osama bin Laden.

”De gör som de vill, precis som de vill”, medan han laddade i grönsaker, kött och tunn, söt soyaaktig sås i grytan och rörde runt.

Han hade levt här i femtio år sa han. Kriget i Japan ville han inte alls prata om. Mitt middagssällskap, som nog inte var riktigt lika entusiastiskt över mitt plötsligt påkomna djupintervjuande som jag, skruvade på sig. Då var sukiyakin lyckligtvis klar.

Vi fick varsitt rått ägg att knäcka i en skål och vispa upp. ”Titta på färgen, riktiga från landet, inga skitägg som ni får på andra ställen.” Sedan fiskade vi upp kött, salladskål, tofu, lök och shiitakesvampar ur grytan och doppade dem i det råa ägget.

Jag hade aldrig ätit sukiyaki innan. Det var alldeles nytt och löjligt gott.

Medan vi åt stod han och såg på teve i köket och sög i sig några överblivna gyoza.

Notan landade på 500 pesos (ca 850 kr) för fyra personer. Vi drack en flaska sake och en literflaska öl.

När vi skulle gå kom han uthasande från köket med en hel torkad bläckfisk i högsta hugg. ”Man river den i bitar bara, såhär. Går ju inte att äta utan tänder.” En plastpåse kom fram och D emottog den oväntade presenten.

På vägen hem stank hela bilen fisk. Alltså, jag vågar inte säga vad vi gjorde med den. Men den fick inte alls ett så ärofullt slut som den förtjänade.

Köttfondue

Så perverst. På ett härligt sätt.

Bäst: de sju såserna, efter recept i fonduegrytans medföljande häfte från 70-talet. Tartar, thousand island (tydligen god om man gör den själv!), aioli, nån curry, en med creme fraiche och många råa löksorter, en provencalsk med champinjoner som inte var god, och cumberland – visste ni att det innehåller hallonsylt, apelsinjuice och senap? Sjukt gott ju!

Sämst: oset och… wuzzup med friterat kött egentligen?

Gravat mitt livs första lax och firat pesach ✔

Jag gjorde den efter recept från google, fast med mycket mer vitpeppar. Det var lätt och blev sjukt bra.

Dill är svårt att få tag på i Buenos Aires. Jag frågade på Facebook om någon visste var de hade. En kompis som bor på andra sidan stan tipsade om en grönsaksaffär bara några kvarter hemifrån, där jag brukar handla.

Så jag gick dit och frågade. Längst bak i kylen fanns två paket.

Jag berättade om tipset.

Lyckan i hela grönsaksaffären.

”PÅ FACEBOOK!!!!”

Sen berättade jag min vana trogen allt om vad jag skulle göra, ”som en ceviche på lax fast med socker och utan citron”. Och då blev jag tvungen att komma förbi med smakprov. Och, ja, nu är jag och hon som har grönsaksaffären Facebookvänner.

Laxen tog jag med till några pesach-firande vänner. Familjen är argentinsk rysk-turkisk och ”äter från den turkiska sidan”, som en av dem uttrycker det. Så ingen gefilte fish men däremot kibbeh, friterade köttfärsklumpar med skal av matzohmjöl särskilt för pesach (normalt bulghur). Och så ett par helt icke-traditionella sallader och lite annat.

Ungefär hälften av dem som var med är judar, ingen av dem religiös. Vi försökte trots allt hålla symbolisk pesach-kosher – inget bröd eller säd – och ta oss igenom ritualen. Seba som ledde det hela läste välsignelsen över vin i en halvliters Tillbaka till framtiden-mugg. Kipporna från hans framgrävda bar mitzvah-kit räckte inte till alla män, så några körde tangohatt eller toppluva.

Denna respektfulla men hälsosamt odramatiska inställning till religion och traditioner tilltalar mig mycket. Och med den enorma blandningen av ursprung här är det precis som på många håll i Sverige något självklart för ungarna som växer upp att delta i kompisarnas familjehögtider, snegla på de andra och göra sitt bästa för att uppföra sig.

Jag förvånades i början över hur urvattnade traditionerna ofta är här. Buenos Aires-borna är så stolta över att komma från hela världen, men jag träffar få som talar de invandrade mor- och farföräldrarnas språk, och det mesta av den libanesiska och italienska mat som serveras på restaurangerna är väldigt blek jämfört med originalen.

Men kanske är det priset för verklig integration. De som lever här är verkligen argentinare i första hand. Rötterna tillhör det förflutna.

Och det i sin tur är kanske anledningen till att det är så lätt att känna sig välkommen och hemma. Nuet är det som räknas. Någon har sagt om Buenos Aires-borna:

Våra rötter är i båtarna.

En sjukt god sallad

Jag får inte nog av den här:

ruccola eller radicheta

stora vita bönor eller gröna linser

auberginer, stora skivade eller pyttesmå klyftade, rostade och/eller stekta i olivolja

persika (mycket)

fårost eller getost, har jag bara ibland

hackade mandlar eller valnötter

balsamvinäger

mycket svartpeppar och torkad timjan, för det blir så löjligt gott ihop med persikornas sötma.

Alltså kombinationen mellan det och det beskstarka från auberginerna. Dör.

Såhär kan den också ta sig ut:

Namnlös + exempellös fisklycka

Mar del Plata liknar nåt europeiskt, kanske exjugoslaviskt, eller nån ruffigare del av Miami. Vitt och backigt och storstadsfräsigt vid havet, överexploaterat men ändå fint.

I industrihamnen får man fråga många och passera ensliga busshållplatser och rondeller innan en liten gata med fiskkrogar och fiskbutiker dyker upp från ingenstans.

Alla fiskar och skaldjur HELT nyfångade. Allt för NOLL pengar. Ingredienserna till denna måltid kostade ca 30 kr. Chockerande även för mitt argentinska sällskap.

Olivolja extra virgen + torkad chilifrukt + vitlök + persilja + salt.

En fisk. Vet nån namnet? Den var väldigt, väldigt god.

Blåmusslor. Slängde i dem på känsla, efter kanske 10 minuter och en vändning. Vitt vin + locket på. Musslorna ska inte ha mer än fem.

Vi var trötta på bröd den dan så jag gjorde klyftpotatis av sötpotatis. Hade ingen aning om ifall det skulle funka. Det gjorde det. De blev urlakade och mushiga men alldeles, alldeles underbara. Fort gick det också, kanske 20 min. Obs att snittytorna blir grönsvartaktiga av kontakt med luften, snabbare än potatis. Vatten med citron fixar, tror jag (hade så bråttom att jag struntade i).

Vinet köpte vi under disk. Man inte får sälja alkohol efter klockan 21. Så i snabbköpet släcker de helt enkelt lamporna i den avdelningen och vägrar slå in vinet i kassan, utom ifall ingen ser, då kan det gå bra ändå. Damen i kiosken som sålde vinet till oss sa åt oss att ge fan i att skramla med kassen på gatan utanför + ta med ryggsäck nästa gång.

Kort meddelande ang den vietnamesiska middagen

Det gick bra.

Alla åtta gästerna ville vara med och laga mat. Ingen ville lämna det fyra kvadratmeter stora köket för att inte missa den övriga matlagningen, umgänget, kockapilsnern och jointen som gick runt (själv röker jag inte, for the record).

”Som att laga mat på bussen” sammanfattade M glatt. Tilläggas bör att en Buenos Aires-buss är a. sardinburksfull och b. kränger kraftigt pga chaufförens mordlystnad.

Jag noterade att det enda man behöver göra för att lura argentinare att äta grönsaker är att presentera dem i form av en leksak, i detta vall vietnamesiska sommarrullar som man fick rulla själv.

Där satt de alla åtta och knaprande på morotsstavar och böngroddar. Mycket komiskt.

Lyckligt förslavad och matmanisk

I lördags i en bar.

D (pekar med tummen mot sin kombo M som sitter intill): – M undrar om du vill komma hem till oss och laga mat.

Jag: – Varför frågar han inte själv?

D: – Varför frågar du inte själv?

M: – Jag är väl lite blyg.

D: – Han är lite blyg.

Deras vän L (från hörnet): – Vad pratar ni om, ska du laga mat Kinga? Jag kommer gärna.

Alla i närheten: – Jag med!

Det blir på torsdag och jag har fått för mig vietnamesiskt för jag har varit sugen på det länge och de bor precis bredvid Chinatown där man får tag i väldigt mycket bra grejer, inte minst färsk fisk och skaldjur.

Jag har inte jättekoll på vietnamesisk mat och det mesta jag kommer på blir mer vagt asiatiskt. Det ska helst vara mycket, roligt och gott utan att bli alltför dyrt också. Samt gå att laga i ett litet kök som saknar nästan all köksutrustning – utom ugnsformar och en bra wok.

I går köpte jag ett stånd mangold (2 pesos, 4 kr) och testade två varianter: en förvälld och smaksatt med endast soya i en omelett som blev jätteokej och en hårt wokad med chili, vitlök och ostronsås som blev sjukt god. Blir även sjukt snygg med sesamfrö som jag inte hade hemma. Vill gärna använda ägg, kanske en ugnsomelett med räkpasta?

I dag köpte jag ett halvt kilo skärbönor (2,50 pesos). Alltså jag tror inte ens det finns någonstans i Asien. Men man kan ju smaksätta det med vad som.

När jag googlade runt hittade jag underbara saker hos två av the usual suspects: Lotta Lundgren och Patrik. Lagade inget som liknade Lottas recept, utan det påminde mig bara om en lika god som enkel mezerätt jag fick på Sarkis nyligen: färska lättkokta bondbönor med labne (avrunnen yoghurt). Fast jag tog då skärbönor och vanlig tjockyoghurt som jag hade hemma. Det blev middag vid spisen och ska inte vara med på torsdag.

Från Patriks recept snodde jag chilifrukten kremerad i olivolja, tog ur den och råstekte sedan skärbönorna hårt så de fick svarta fläckar. Bara salt. Alltså fy fan va gott.  Testade att röra ner lite hackad färsk mynta på slutet men det var inget vidare. Tror jag gör en sån fast med neutral olja och koriander. Tror inte att det blir tjatigt trots samma metod pga grönsakerna reagerar olika på den hårda stekningen + den ena blir såsig och den andra torr.

Och så har jag botaniserat runt bland Maggies recept här på Pre-tequila:

Grillat sidfläsk med koreansk chilipasta (innehåller även en god gurkgrej som jag just tänkte mig, älskar gurka).

Biffsallad med rostad chilidressing.

Och så funderar jag på pomelo- och räksallad typ som den här fast med jordnötter.

Blir det för mycket frukt om man även kör en mangosallad? De är väldigt fina nu, mangosarna.

Kanske köpedumplings, de är väldigt bra här. Häromdagen åt jag såna fyllda med gris + hakusay hemma, jag brydde mig inte ens om att röra ihop en sås utan bara skvätte över sesamolja, soja, äppelcidervinäger (hade ingen annan). Det var grymt.

Fast egentligen vill jag inte ha så många rätter, jag tror det vore roligt för gästerna att hålla på och bygga sina egna sommarrullar och doppa i fisksås men då får jag nog börja välja bort. Sommarrullar med fisksås är det jag egentligen är riktigt sugen på.

Och lite en fisk som en bekant lagade till mig här i Buenos Aires för ett år sedan – lyckligtvis avkrävde jag honom receptet, såhär går det:

4-5 tablespoons grated ginger
4-5 cloves of garlic
3-4 medium green chillies
handful of coriander stalks (scraped)
250 ml lime juice
2 lemongrass stalks (pounded)
handful of kaffir lime leaves (remove stalks)
sugar and fish sauce to taste (I’m not sure of the
quantities)

blend everything then add the whole lemon grass stalks
and marinade the fish in half of the liquid, then cook
and coat with the other half.

”Cook” betydde i det här fallet att fisken var vänd i mjöl (hm?) och friterad. Det gjorde att marinaden fastnade ordentligt… alltså det var så sjukt gott.

Det är också för mycket varma rätter. Kan inte hålla på och stressa med att hålla saker varma eller värma dem, och några kommer alltid ca 2 timmar försent medan resten vill äta.

Alla förslag mottages tacksamt. Obs ska vara enkelt. Obs ska bli bra. Jag blir ju gärna förslavad igen.