Gravat mitt livs första lax och firat pesach ✔

Jag gjorde den efter recept från google, fast med mycket mer vitpeppar. Det var lätt och blev sjukt bra.

Dill är svårt att få tag på i Buenos Aires. Jag frågade på Facebook om någon visste var de hade. En kompis som bor på andra sidan stan tipsade om en grönsaksaffär bara några kvarter hemifrån, där jag brukar handla.

Så jag gick dit och frågade. Längst bak i kylen fanns två paket.

Jag berättade om tipset.

Lyckan i hela grönsaksaffären.

”PÅ FACEBOOK!!!!”

Sen berättade jag min vana trogen allt om vad jag skulle göra, ”som en ceviche på lax fast med socker och utan citron”. Och då blev jag tvungen att komma förbi med smakprov. Och, ja, nu är jag och hon som har grönsaksaffären Facebookvänner.

Laxen tog jag med till några pesach-firande vänner. Familjen är argentinsk rysk-turkisk och ”äter från den turkiska sidan”, som en av dem uttrycker det. Så ingen gefilte fish men däremot kibbeh, friterade köttfärsklumpar med skal av matzohmjöl särskilt för pesach (normalt bulghur). Och så ett par helt icke-traditionella sallader och lite annat.

Ungefär hälften av dem som var med är judar, ingen av dem religiös. Vi försökte trots allt hålla symbolisk pesach-kosher – inget bröd eller säd – och ta oss igenom ritualen. Seba som ledde det hela läste välsignelsen över vin i en halvliters Tillbaka till framtiden-mugg. Kipporna från hans framgrävda bar mitzvah-kit räckte inte till alla män, så några körde tangohatt eller toppluva.

Denna respektfulla men hälsosamt odramatiska inställning till religion och traditioner tilltalar mig mycket. Och med den enorma blandningen av ursprung här är det precis som på många håll i Sverige något självklart för ungarna som växer upp att delta i kompisarnas familjehögtider, snegla på de andra och göra sitt bästa för att uppföra sig.

Jag förvånades i början över hur urvattnade traditionerna ofta är här. Buenos Aires-borna är så stolta över att komma från hela världen, men jag träffar få som talar de invandrade mor- och farföräldrarnas språk, och det mesta av den libanesiska och italienska mat som serveras på restaurangerna är väldigt blek jämfört med originalen.

Men kanske är det priset för verklig integration. De som lever här är verkligen argentinare i första hand. Rötterna tillhör det förflutna.

Och det i sin tur är kanske anledningen till att det är så lätt att känna sig välkommen och hemma. Nuet är det som räknas. Någon har sagt om Buenos Aires-borna:

Våra rötter är i båtarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s