Tag Archives: lyx

Snaskupplopp i Downtown Malmö

Kön utanför nyöppnade Tasty House vid Triangelen vid halvfyra lördag eftermiddag.

I förmiddags när jag och Sarah var inne en sväng var det proppfullt men man fick åtminstone komma in.

Känsla: hotellobby i Dubai. Lyxigt, spegelbeklätt och fräscht. Många nötsorter och rejält baklavakondis. Trevlig personal som hinner skratta medan de öser. Knafen såg misstänkt matt ut, som om den blivit för lite sirapsbehälld. Detta klarnar nog vad det lider.

Eftersom jag och Sarah var ”lite trötta” (jag har just lärt mig av Lisa att kvinnor över 40 blir det i stället för bakis, så det kan väl gälla dem kring 30 också) orkade vi inte stångas och kom inte över några godsaker. 

I stället världens godaste kaffe vid havet

 

 

 

 

 

 

 

Och chirashi (som kanske stavas så) på Hai

 

 

 

 

 

 

 

Här vill jag gärna citera Zsa Zsa Gabor: 

”Lycka kan inte köpas för pengar. Men jag gråter hellre i en Jaguar.” 

Annonser

Nu blir det andra kantareller

Torget var splittrat igår. Väntade saker fanns det inga superfina av, som ägg och granatäpple. Oväntade saker fanns det superfina av, som fikon. Men helt väntat hade mina polska favoritdamer bra kantareller för femtio spänn halvkiloskorgen. En sådan kapade jag förstås.

Så i dag när ett oväntat besök i form av Sarah och Čarna plötsligt skulle matas var det inga problem. Ner med halvkilot kantareller i torr panna, koka ur vattnet, i med olivolja när det torkat upp. Fräs tillsammans med hackad lök (hade bara midjesnuttarna av ett knippe salladslök, snyggt med det ljusgröna ihop med kantarellfärgen). Fräs med 4 dl avorioris mot slutet, i med 1,5 dl vitt vin, SCHRRR, sänk värmen. Den listiga läsaren har redan räknat ut att detta håller på att bli en risotto.

I med ett par deciliter av den förberedda heta buljongen av lite blötlagda torkade svampar + mörk köttbuljongtärning + frysklump av kalvsteksky. Den totala mängden buljong ska vara en knapp liter, det beror lite på.

Rör, rör, rör. Fyll på med mera buljong vartefter den kokar in. Fortsätt tills riset är färdigt med lite kärna kvar. Ta av innan det kokar ihop för mycket, det tar 15-25 minuter.

Konsistensen ska vara rinnig, det ska inte gå att höga upp på tallriken. Men först: rör ner ett par deciliter parmesan. Missa inte parmesanen! Ordentlig smörklick ska det också vara, men det är inte lika oundgängligt tycker jag. Kan rentav bli lite too much. Inget smör i dag. 

Ovanpå strödde jag hackad dill, svartpeppar ur kvarn och mera parmesan. Till detta fick vi resten av vinet och en sallad på ruccola, tomater, harry kuvert, pumpafröolja och pumpafrön.

Efteråt såhär fin frukt: 

Kom tillbaka!

Plötsligt är det redan en vecka sedan turkarna åkte. I söndags bjöd de på grandios avskedsmiddag med många rätter varav alla var fantastiskt goda.

Det var paprikor fyllda med ris, pinjenötter och korinter. Couscous-sallad med tomatpuré och sumak (tänk att sumak var hemligheten hela tiden!). En mojja som bestod bland annat av ugnsbakad aubergine och en tjock smet med söt får-färskost som de hade raggat upp i någon av jourbutikerna. Mojjan lade man som en pöl på tallriken, och ovanpå ytterligare en pöl med tomatbaserad lammgryta.

En bekant till dem kom över från Köpenhamn med rotsaker och örter som hon hade plockat på sina polares kolonitomt vid Christiania – och en halv ål i en plastpåse. Grannarna hade fångat den i vattnet där utanför och rökt den samma morgon. Grönsakerna kokade hon i stora bitar och hällde på vinaigrette. ”Typical Swedish salad”, sa hon. Whatever. 

Jag missade dessvärre det mesta av matlagningen. Kalla mig idiot, men vem hade kunnat ana att de var såna? 

Så det enda jag kan redogöra för är morotstzatzikin, ett av världens godaste tillbehör. Tan blev mycket nöjd med att jag höjde den till skyarna, eftersom det var hans enda insats: 

Riv morötter på den grova sidan, vitlök på den fina (låt bli vitlökspressen, passa på och släng den medan du ändå är igång, det blir bara beskt och aldrig gott).

Fräs morötterna i olja. Rör om och låt dem inte ta färg. Salta och fräs med lite spiskummin och vitlök mot slutet. Ett par klyftor är lagom till något kilo morötter. 

Låt svalna litegrann och blanda med tjock yoghurt (10 %) till lagom konsistens. Passar till allt.

(Jag har för mig att Ülküs mamma, känd morotstzatziki-guru, även brukar krydda med senapsfrö, men jag är inte säker. Man kan också röra ner färsk timjan på slutet om man har. Det gjorde Tan.)

Matbilden blev för mörk så här är i stället hela delegationen. Tan, Ulus (som kom ut som gammal kock), Erdogan, kompisen från Köpenhamn och Asieh.

Efteråt sa de: ”Allt det här är egentligen mycket godare. Kom till Istanbul, vi fixar, med riktiga råvaror.”

Jag kommer.

Fat men choking to death

Med en sån här start på ingredienslistan måste rätt mycket gå fel för att det ska bli dåligt. 

Efter att ha fastställt kvällens Stenbeck-inspirerade tema på kaffebaren gick vi till Malmö Köttcenter och högg den totala mängden entrecôte som fanns, en snyggt marmorerad bit på kanske 1,5 kilo. Från torget hämtade vi dill, kantareller, ruccola, finaste avlånga rödpaprikan från ungern och svarta plommon (såna som är gröna inuti).

Vi kavlade pastadeg och fyllde tortelloni med en färs av grovhackad hummer som hade fräst med lök, vitlök, lite citronskal och färskt dillfrö. Rätt mycket reggiano också.

Julia gjorde nån sorts karamell-dekokt på plommon som fick smälta med socker och sen koka hårt med rom, stjärnanis, kanelstång, kardemumma and whatnot. Sarah byggde chokladbåtar av fin mörk choklad med lite lakritssmak (den uppmärksamma läsaren noterar lakritskorrespondens med stjärnanisen).  

Julias sambo Daniel har många talanger. Två av dem framträdde särskilt tydligt under eftermiddagen: 

* att massera kött med paprikaolja (som givetvis är något Julia råkar ha hemma, hemgjord) 

och

* att härma Christer Sandelin genom att stånk-rya med i ”Dover-Calais”.

Köttet fick vara i ugnen ett par timmar på 90 graders värme. Vi tog det vid 58. 

Till tortellonisarna stekte vi kantareller i kräftolja – något Julia också råkar ha hemma, hemgjord – och kryddade med mycket dill. Köttet kom ut helt rosa men oblodigt, vi fick varsin tjock skiva (vi var fem personer och gjorde slut på 1,5-kilosbiten). Kniv behövdes egentligen inte, man kunde peta isär köttet. En hög ruccola med grillade paprikaremsor till också, och gott pinot noir-vin.

Sedan chokladbåtarna med kastanjepuréripplad glass som jag kan inte redogöra för hur den kom till, jag sov just då. Och plommondekokten.

Otippat nog orkade vi parkettdansa efteråt.