Är gränsen nådd? Lusten och maten

Det känns som att jag nu har nått någon slags gräns. När jag tar upp mobilen för att fotografera en ost för att den har ett sådant oemotståndeligt namn, då blir jag nästan rädd. Men vi är ju som vi är.

Idag vaknade jag och kände direkt lust. Ett sug efter sötaste sötma, salt, salt, salt, strävhet. Hårt och mjukt på samma gång. 

Begäret stegrades under hela dagen. Och kunde till slut stillas efter en shoppingrunda runt möllan där vi fann:

Oliver. Salta, oljiga, med perfekt spänst, ljusgulgröna, med vackra vita mandlar  i mitten.

Peccorino. Från Sardinen, som nästan smular för mycket när man skär upp den, och som är sträv men mjuk mot tungan på en och samma gång.

Spansk korv. Köttig med bra tuggmotstånd.

Kvittengelé: Förförande aprikosfärgad, kniven känner knappt något motstånd, det är bara mjukt. Perfekt till:

Mjuk peccorino, också italiensk, gjord av marsmjölk, som den italienska säsongsosten Marzolino

Dess konsistens och smak är makalös, samma känsla som den första kyssen man har med en ny kärlek, man tycker att man aldrig har varit med om något liknande förr. Just där, finns inget annat. Kan säga att den mjuka peccorinon försvann snabbast när jag och Anna kom hem. 

Och så till det sötaste söta. Baklavan. Små, löjligt smörigt vackra. Och vi orkar inte äta upp dem. De flirtar med oss, men vi kan inte. Det vore vansinne att sätta tänderna i dem, bara för att vi ska.

Bättre att vänta till ett annat tillfälle. Det är ändå skönt att ha något att längta till. Kanske till frukost.

Sedan hade Anna en fin överraskning i kylskåpet, hennes mormors egna inlagda smågurkor. Vilken bonus.

Begäret är stillat. 

Rått kött, män vi gillar, befria osten

Jag och Maggie har snackat om råbiff i ett tag nu. Troligen började det med Storebrors lilla köttorgie (eh, okej, det är väl snarast en beskrivning av hans allmäntillstånd). 

Före den senaste köttfärsskandalen brukade jag och mitt ex äta det typ en gång i veckan. Ibland picknickade vi ett plastpack nötfärs, en burk kapris och en liten förberedd påse med hackad lök. Det var nog egentligen sådär fräscht även innan skandalen, men väldigt gott och trevligt som snabbmat. Och gissa om folk stirrade på Bredängsbadet när man började rådda ihop det med råa äggulor på sina medhavda porslinstallrikar. Vi brukade även picknicka varsin kräftkartong. Vi var bra på sånt. 

I dag fick jag steak tartare med fantastiska frites enligt ovan. Jag och min enda redaktionskollega konfererade i Danmark, det var fint på alla sätt. Till dessert tog jag fourme d’ambert, då tänkte jag på Patrik (och hans kyckling). 

Till osten fick man först en hög frisésallad med några granatäppelkärnor och svarta oliver. 

”VA?” sa man då. 

Då kom de tillbaka med de tillbehör som skulle vara till: kanderade valnötter och kastanjesirap. Det var för sött men i stort sett gott, även om det dödade osten onödigt mycket. 

Generellt ogillar jag den just nu rätt förhärskande idén att servera diverse marmelader, kompotter och annat fjufs till ost. Det är konstifikt utan att tillföra nåt. Det slår ut ostsmaken, och surhet lockar fram den äckliga faddheten (här slog granatäppelkärnorna ändå rekord). Vill du nödvändigtvis skölja ner osten med fikonmarmelad, välj lika gärna hushållsost.

Undantag: den täta, svarta, inte särskilt söta plommonsylten man förr kunde köpa på Malmö Kötthandel. Till chèvre. Mmmm.

Okej, ta fram hästen. Nej, osten.

En gång i tiden var jag flitig läsare av Kamratposten och drömde om att få rida på hästar. Jag läste alla hästrelaterade reportage mycket noga. I ett av dem fanns recept på tårta till hästälsklingen. Den bestod av ungefär samma ingredienser som på tallriken ovan, fast moroten var nedstucken i hålet i mitten i en hög av knäckekakor. 

Ja, såhär är det nu. Det var min middag. Jag hinner inte handla, inte laga, inte äta ute, inte ens fantisera. 

Knäcket är Speltbröd från Pyramidbageriet. Spring och köp, finns på välsorterade Konsum. Ta tre-fyra paket, så fort du öppnar ett går de åt allihop. De är svindyra och det är värt det. Jag äter dem utan någonting ibland också. De är godis. 

Osten heter Saint André är också en total sensation. Jag köpte en bit på Möllans ost när den var på rea och glömde den i kylen i tre veckor. När jag hittade den hade den lagom mognat. Sedan dess har jag flera på gång i olika mognadsgrader i kylen. Den är magisk. Jag är en ordperson men jag kan inte förklara. Låt mig berätta vad den INTE är:

Stark.

Mesig.

Kletig.

Torr.

Ammoniakaktig (som alltför många vitmögelostar).

Mager! (75 procent fett. Mmmm.)

En sak som den ÄR:

Syrlig.

Jag älskar syrligt.