Min bästa säsong + lite om kräks

Det är vår, snart sommar. Det är gott om fin sparris, persika, melon, jordgubbar, zucchini, tomat, vårlök, kronärtskockor. Också papaya och vattenmelon och majs som jag misstänker kommer någonstans norrifrån, kanske Peru eller Paraguay. Jag har inte koll på odlingszonerna ens i Europa.

Men alltså. Allt som jag älskar. Och för någon vecka sedan kom körsbären.

Jag kan äta precis hur mycket körsbär som helst. I somras köpte jag ett drygt kilo på torget när de var som finast och billigast och låg på kökssoffan och tryckte i mig allihop.

Det kändes sorgset när de var slut. Så jag sprang ner och köpte ett och ett halvt kilo till och åt kanske hälften. Sen låg jag där helt utmattad och mullrade.

Körsbär är inte det enda jag äter mig sjuk på. Jag har väldigt svårt att sluta äta om det är gott. Dock har jag faktiskt gudskelov aldrig varit lagd åt bulimi/anorexi. Kanske för att jag aldrig får sån jättekatastrofångest över mat, blir mer glad över att jag har ätit nåt underbart. Dessutom har jag nog helt enkelt för litet kontrollbehov. Och kanske för dåliga kräksreflexer. Jag kräks typ vart femte år.

En gång var förra söndagen. Mitt råd till allmänheten: om du är ute tills fåglarna vaknar. Om du inte äter nåt på hela dan utom en kaffe + liten chokladbit. Om du går i solen hela dan och glömmer dricka vatten. Tryck för fan inte ett halvt kilo ceviche framåt seneftermiddagen.

… eller, vänta. Ingen skulle nånsin göra något så idiotiskt, va?

Tänkte väl.

Men ni kanske har ätit NÅT idiotiskt NÅN gång?

Exotisk svensk middag? Hjälp!

De diskreta antydningarna om att det vore fint om jag kunde laga nåt svenskt börjar öka oroväckande i styrka bland mina argentinska vänner. Jag funderar på att grava lax och steka rårakor. Avskyr stuvad potatis och tycker det är mer logiskt att ha något krispigt till, även om det inte är helt autentiskt.

Vilka andra förslag har ni?

Det är ju något av ett problem att många klassiska svenska rätter behöver kondimenter som lingonsylt eller ättiksgurka (kan jag väl iofs göra snabbinlagd) eller skånsk senap.

Andra är helt enkelt lite tråkiga. Skånsk kalops har jag gjort succé med i palestinska hem, men det var mest för att föräldrarna tyckte det passade så bra som barnmat. Lussebullar går alltid hem men är, ja, inte en middag.

Kom igen, hit me!

Uppdaterad: massa kommentarer på Fejsbook men få här, så jag klistrar in skärmdumpar så ni inte missar de braiga förslagen.

Halvlyckade tapas i lyxförpackning

En vän bjöd in till öl och tapas på sin takterrass. Jag hade tid, en bytta köpta boquerones och lite hemgjord pesto över.

Vaktelägg är ju grymt snygga och inte alls dyra. I Malmö säljs de bland annat i bästa polska butiken.

Jag kokade äggen i två minuter som jag hade googlat fram. Det var för länge. Egentligen hade jag hellre gjort dem såhär men tyckte det verkade svårt att inte klanta bort.

Varje ägg fick en klutt pesto och en liten bit god soltorkad tomat i olja. Det blev… okej.

De grillade och skalade paprikorna mixade jag med valnötter och lite vitlök och lite balsamvinäger och salt. Det var inte bra tänkt. Jag borde ha skippat nötterna. I alla fall bottnade jag färdigköpa små formar med kläggan och la fiskarna ovanpå. Dem hade jag förbättrat med en extra marinad av mycket citron, mycket torkad chili och mycket hackad persilja. De blev… också okej.

Men. Här kommer sensmoralen: om man duttar lite med presentationen tycker folk ändå att det är fantastiskt.

(Vafan är det för skillnad på boquerones, sardiner och anjovis?

Älskar internet.)

Digestiva chèvrebollar?

Hittade det här när jag googlade koktid för vaktelägg (berättar mer om det sen).

Trots det fåniga namnet, borde det inte vara jättegott?

Amor verdadero

Precis som all annan riktig mat är locro en kombination av billigt kött och rejäla grönsaker som har kokat så länge att alla smaker har förenats och uppgått i en högre existens som inte bara mättar och tröstar utan även drastiskt förgyller ätarens utsikt över världen.

I eftermiddags hängde jag på låset till Ña Serapia för att äta sen lunch. Jag fick min brödkorg som också tjänade som transport till min matsked, och en stund senare min lerbytta med gryta.

Locro är en traditionell rätt som varierar efter region och kock. Mitt intryck efter lite receptgoogling och snack med de jag kommit åt sen min spanskalärare lanserade grejen för mig i går är att viktiga ingredienser är majs, vita bönor, nötkött, kryddig chorizo, grisfötter, komage, lök och purjo.

Jag tog en munfull. Jag översköljdes av lugn och ljus och började sväva. Ni tycker ju lätt jag tar i nu, men det gör jag inte. Man blir SKÖN av sånhär mat. Så mycket smak, men mild, och inget sunk. Noga bortskummat fett, fin balans mellan salt, sött och starkt. Många roliga konsistenser, men alla mjuka. Varken grisfötter eller komage hör till mina favoriter annars men oj vad de gjorde sig. Patrik och Andreas, ni borde ha varit med. Och Maggie och Linda förstås.

Ägaren/kocken/servitören höll fortfarande på och öppnade för kvällen medan jag åt. Han hängde en stund i dörröppningen och betraktade gatan och det gulnande, sjunkande ljuset och människorna och hundarna och bussarna och de blåklocksblå blommorna som faller i drivor från jakarandaträden. Samma gata och ljus och människor och hundar och träd som varje dag, varje år.

Han tog sopkvasten från hörnet och började sopa rent på trottoaren utanför. Sedan i hörnet under fläkten, efter att ha krånglat ut den innersta stolen.

Det är något med människor som tycker om att göra saker bra. Han sopade bra. Han har hunnit förfina sopningen genom åren. Precis som med locron.

När han passerade mitt bord muttrade han ”gott, heh”, tydligt utan att vänta sig någon avvikande uppfattning. ”Jag älskar den. Det är det godaste jag har ätit i Argentina” sa jag, helt gråtfärdig. Han nickade kort.

Kärleken mellan oss, vi som älskar det som är gott. Den uttrycks på olika sätt.

Detta porträtt av honom hänger på väggen. Han visade också stolt två böcker med väldigt camp popkonst av samma konstnär.

Alltså världen ❤

Carbonara-dag

Jag skulle nog bloggat mer om det inte var så tråkigt att lägga in bilder. Idag testade jag att fota med Photo Booth istället. Det var rätt svårt. Jag tappade ut lite av pastan på tangentbordet.

Sätt på pastavatten och lägg bacon i pannan. När fläsket är nästan klart kan man lägga i lite sugarsnaps och råsteka i baconfett = <3. Om man inte har varit på Zentropa med hela företaget och bartendern skickade med en petflaska med gin&tonic som färdkost på bussen över bron, så kan man hälla av lite av baconfettet. Om man har varit på Zentropa behöver man allt.

Vispa ihop en äggula med en skvätt grädde, parmesan och svartpeppar. När pastan är nästan klar vänder du ner den i baconpannan, drar av från plattan, kör i äggblandningen och kanske lite pastavatten. Swoosha runt och sen är det klart. Mer parmesan och peppar behöver man när pastan ligger i tallriken. Jag tog extra salt också pga fest.

Confit de canard med äpple

Det här fick vi när min moster fyllde år förra veckan. Hon hade beställt mat från Smak och allt var så gott. Paté, rillettes och saucisson först och sen confit de canard med potatisgratäng och tomatsallad + genidraget äppletärningar.

Igår härmade jag hemma. Jag öppnade en burk och stekte låren på hög värme. Stekte potatis i lite ankfett och gjorde tomatsallad med dijondressing. Och så äppletärningar då, blandade svenska äpplen från nya ekoaffären nere på gatan. Sen den öppnade har det varit svårare att släpa sig ända bort till Möllan på lördagarna. Nästan bara granatäpplen som inte går att få tag på här, och kaffebarens kaffe.

Hur som helst, nu har jag massa fett över. Hällde på burkar. I en av dem petade jag ner lite torkad Karl Johan, ett infall efter att ha läst hos Gitto. Men hörrni, vad ska jag göra med ankfettet egentligen?