Tag Archives: diss

Allt går utför

Jag har ju tidigare hävdat att Volym gör Malmös enda anständiga sallader. Det har de tyvärr slutat med. I veckan fick jag en lövhög med lite hackad lök och selleri på hos dem.

”Vad har hänt, förut var era sallader jättegoda” sa jag.

”Jag veeet, jag har sagt till den nya kocken men han lyssnar inte” sa den generade servitrisen. 

Hon hade vänligheten att bjuda på vinet. Så kostade lövhögen 119 spänn också. Förr var deras sallader värda det. Allt var bättre förr. 

DSC03737

I Israel är de våldsamt bra på sallader, soppor och mackor på kaféerna. Varje latte-i-pappmugg-hak har en egen liksom linje på maten, och de fattar att man måste äta ordentliga portioner och är inte rädda för grönsaker.

Nyligen åt jag tex en gigantisk sallad med friterad chèvre (hrm, ja, det blir så på jobbresor), som även innehöll helt oannonserade grillade zucchini, bönor and whatnot. Dock ej burkmajs.

Mackan på bilden ovan heter bara ”rostbiffbacka”. Försök förstå hur stor den är. De där solglasögonen får mig att likna en fluga. Tallriken går inte att lyfta med en hand. I mackan finns rostbiff, hemgjord pesto, senap (ja det passar), rödlök, tomat och kanske nåt mer som jag glömt. Bredvid mackan ligger en hög jättegod surkål. Oannonserad. 

Stället var hippt med stor uteservering mot havet. Vid ingången stod en rysk säkerhetsvakt med en gigantisk puffra. Likadan som den amerikanska polisen har, sa han. Hela tiden höll han på att somna med hakan mot bröstet. Jag var livrädd för att något terroristliknande skulle dyka upp och han skulle börja skjuta vilt omkring sig.

Du som sökt på vegansk klimp…

…skaffa ett liv. Det är roligare på den här sidan.

Varning: musselchock II

De brukar säga att tre saker är viktiga för att en krog ska lyckas: läget, läget och läget. 

Bull shit. 

Bull shit. 

Bull shit. 

Tvärtom finns en punkt där lägets braighet slår ut krögarens ambitionsnivå, med resultat att krogen bara serverar dynga. Och någon gång måste det slå tillbaka.

Detta har inträffat på Steakhouse Lilla Torg. Eller, vad vet jag, har de någonsin varit bra? Vi gick i alla fall dit bara för att det var sol och ja, det var min usla idé, jag ville väl upptäcka en ny, exotisk del av stan. 

När jag såg ricotta- och spenatfylld tortellini för 199 i menyn fick jag en bekymrad rynka i pannan. Den gick sedan aldrig bort. 

Vi hittade inget vi var sugna på, men satt redan med varsitt glas. 

”Ni måste beställa något att äta”, sa den knappt tonåriga servitrisen. ”Ni kanske kan dela på nåt.”

Sak 1. Tvinga inte på folk mat de inte vill ha. 

Vi tog varsin förrätt. Eftersom jag hade börjat ana oråd frågade jag hur mycket musslor man fick för 82 kr. 

”Sex stycken kanske. Fem sex stycken. Men de är ganska stora”, sa hon. 

Okej. Allt annat verkade ändå ännu tråkigare och ännu dyrare. 

In kom fyra (4) grönmusslor, såna som kommer i en femtiokronors fyrkantig enkilosfryslåda från Nya Zeeland, och som man gör såhär med (råkade ha bilden från hemmafest länge sen):

dsc01303

Men de var gratinerade med GORGONZOLA. För att säkert bli riktigt mördade. Mest smakade de kokt mjölk. Till detta kom en korg hembakt bröd som lyckades vara både torrt och överoljigt samtidigt.

Sak 2. Ge folk minst vad de betalar för. 

Jag har just kommit hem från en resa där jag gjort av med en halv bostadsrättinsats på krogmat. Med nöje. Även på enklare hak blev maten rätt dyr eftersom yenen är så stark, men nästan allt jag åt var mat tillagad med omsorg på bra råvaror. Då är det ju okej. 

Men den som snor mig på 82 spänn för en pytteliten förrätt och sedan förolämpar min intelligens… den tigger om mitt förakt.

”Hur smakade det?” frågade servitrisen. 

Sak 3. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på. 

Eller ännu hellre: ha koll. På Nils-Emils, tror jag det var, fick servisen absolut inte fråga om maten smakade bra. Det skulle de veta. 

Receptet på musslorna ovan: 

Köp en enkiloskartong green shell mussels från frysdisken på thailändska/vietnamesiska livs. Är de utrotningshotade?

Tina för bäst resultat, men du kan också slänga dem rakt från frysen in i ugnen.

Klicka eller spritsa på en god gojja – här av persilja, brödsmulor, lite smör, salt och vitlök, om jag minns rätt. Ta burkpesto eller vad som helst om det är blitzläge.

Högt upp i 225 graders ugn i 5 minuter om de är tinade eller halvtinade, annars längre ner och längre tid.

Sak 4. Gå aldrig någonsin till Steakhouse Lilla Torg.

Rått kött, män vi gillar, befria osten

rabiff1

Jag och Maggie har snackat om råbiff i ett tag nu. Troligen började det med Storebrors lilla köttorgie (eh, okej, det är väl snarast en beskrivning av hans allmäntillstånd). 

Före den senaste köttfärsskandalen brukade jag och mitt ex äta det typ en gång i veckan. Ibland picknickade vi ett plastpack nötfärs, en burk kapris och en liten förberedd påse med hackad lök. Det var nog egentligen sådär fräscht även innan skandalen, men väldigt gott och trevligt som snabbmat. Och gissa om folk stirrade på Bredängsbadet när man började rådda ihop det med råa äggulor på sina medhavda porslinstallrikar. Vi brukade även picknicka varsin kräftkartong. Vi var bra på sånt. 

I dag fick jag steak tartare med fantastiska frites enligt ovan. Jag och min enda redaktionskollega konfererade i Danmark, det var fint på alla sätt. Till dessert tog jag fourme d’ambert, då tänkte jag på Patrik (och hans kyckling). 

Till osten fick man först en hög frisésallad med några granatäppelkärnor och svarta oliver. 

”VA?” sa man då. 

Då kom de tillbaka med de tillbehör som skulle vara till: kanderade valnötter och kastanjesirap. Det var för sött men i stort sett gott, även om det dödade osten onödigt mycket. 

Generellt ogillar jag den just nu rätt förhärskande idén att servera diverse marmelader, kompotter och annat fjufs till ost. Det är konstifikt utan att tillföra nåt. Det slår ut ostsmaken, och surhet lockar fram den äckliga faddheten (här slog granatäppelkärnorna ändå rekord). Vill du nödvändigtvis skölja ner osten med fikonmarmelad, välj lika gärna hushållsost.

Undantag: den täta, svarta, inte särskilt söta plommonsylten man förr kunde köpa på Malmö Kötthandel. Till chèvre. Mmmm.

Fina feminina sidor, my ass

”Det blir inte grabbigt på Trio, trots att de tre delägarna alla är killar.

– Vi har en fin feminin sida också, lovar restaurangchef Erik Berne.”

Okej killar.

Då vet vi vilken ny restaurang i Malmö vi inte ska besöka.

Livets gåtor: grönländska tomater?

Personalmatsalen är inte bara bäst på gamla rester och tokiga namn. Utan även på att hitta sämsta möjliga exemplar av varje grönsak. Det är en fullständig gåta hur man får tag på såna här tomater i september-oktober: 

Har de sparat dem sedan januari? Importerat dem från Grönland? Odlat i ett växthus med ogenomskinliga väggar? Kolla de här: 

De kostar tolv kronor kilot på torget. Kallhusodlade. Jag vet inte om det räknas som fint eller fult, de är i alla fall spänstiga, söta och kompakta – du kan skära dem med en slö kniv och det skvätter inte ur dem. De är motsatsen till vattniga. Fruktköttet är mörkare än skalet, åt det rosa hållet.

På krogarna bara några meter bort serverar de tomater likadana som i vår personalmatsal. Kan det vara billigare än tolv kronor kilot att hasa hem dem någon helt annan stans ifrån? 

Okej, du har dina tomater. Pricka dem och ge dem ett snabbt dopp i pastavattnet innan du slänger i pastan. Dra på en traktörpanna med olivolja på fullt fräs. Skala tomaterna och släng ner dem i grova bitar. Typ en stor eller två små tomater per person, inte för många. Låt fräsa på ordentligt så att ytan karamelliseras. Akta ögonen!

Släng i skivad vitlök, låt fräsa runt, sedan en skvätt balsamvinäger, salt och en hög småkapris. Ställ åt sidan tills pastan är klar. 

Spara lite av pastavattnet. Låt tomatsåsen fräsa in i pastan. Justera med pastavatten så det inte blir torrt. Blanda ner riven parmesan på slutet. Servera med hackad persilja, mer parmesan, svartpepper ur kvarn och kärlek. 

Det är inte vaselin utan ånga på linsen.