Monthly Archives: april 2010

”Vi är inte bara grymma journalistpraktikanter, vi är sjukt bra på att baka också”

Idag var det Sandra Douglasdotter och Anna Bachmanns sista dag hos oss. De är journaliststudenter från Skurups folkhögskola.

Förutom att de är ambitiösa, duktiga skribenter, idésprutare och bra människor, visade de idag att de också kan baka som drottningar.

– Jag smakade kaka första gången under en Desperate Housewifekväll och tänkte att den här ska jag baka under sista praktikantdagen, berättar Sandra.

Kakan var riktigt god, tung och saftig med mycket smak av vallmofrön.

Helt rätt att bjuda på om man vill bli ihågkommen.

Fast det kommer de att bli ändå.

Blågul citronkaka
(Det här receptet kommer från Rosendals trädgårdscafé.)

175 g smör
3 dl strösocker
2 ägg
skal och saft av 1 citron
2 msk syltade apelsinskal
3/4 dl blå vallmofrön
2 dl vetemjöl
cirka 2 dl blå vallmofrön att beströ den smorda formen med

Smält smöret och låt det svalna något.

Blanda ner socker, ägg, citronskal och -saft, syltade apelsinskal och sist mjölet.

Häll upp smeten i smord och vallmofröbeströdd form (cirka 23 cm i diameter).

Grädda kakan i 180 grader i cirka 35 minuter.

Pudra eventuellt kakan med florsocker och servera med vispgrädde.

Köttfisk

Älsklingskollegerna K & E led av femte dagens restleda efter sin traditionella vårskål. Jag erbjöd mig att göra något åt det. K räknade upp resterna. Jag minns inte allt, skrev en lång lista. Ritade en triangel mellan paprika, rökt kött och sockerärtor. Skrev VIT FISK i triangelns mitt.

Köpte färska sejfiléer på Hemköp, som ju ligger helt bra till igen. Under fisken olivolja, vad som fanns av rödlök, squash och paprikan dårå. Ovanpå den rökta grisen. Salt förstås.

Försökte googla fram hur man skulle göra med fisken, det stod om innertemperaturer och grejer men allvarligt, det går ju inte att lita på, hur vet man att nålen är i mitten? Körde 175 graders ugn, tog ut och kollade om fisken var klar flera gånger, det var den nästan efter ca en kvart. Då slängde jag på strimlade sockerärtor och lite mer olivolja och brassade på värmen så att grisen fick lite knaster och gav smak åt fisken.

”Jaha köttfisk, det kunde man inte tro” sa K & E entusiastiskt. En lågmäld succé kan man säga. Jag tyckte det var gott. Sej är faktiskt löjligt god bara den är färsk. Ofta rätt billig också, förmodligen för att folk inte köper därför att de tänker på grå håriga frysblock, ryyyys.

Till fick vi andra rester: filodegspaj med spenat och fetaost och en jättegod sås som kanske var liutenica utblandad med tjockyoghurt, måste kolla med kocken.

I need to cook this

För några veckor sedan var jag på journalistfestival och fick tips om smarta sajten ineedtoreadthis.com. Man registrerar sig och sen får man länkar att lägga i sitt bokmärkesfält. Om man hittar något man vill läsa, men inte hinner eller orkar, så klickar man på den som heter I need to read this. När man vill läsa klickar man på Read.

Sjukt bra för mig som alltid har tusen artiklar att läsa, upplagda i olika flikar i Firefox. Sen hänger sig datorn och man blir av med allt och det är störigt.

Kom på häromdagen att jag behöver något liknanade för recept. Jag receptsurfar rätt mycket, hittar grejer jag vill laga som jag lägger i en massa mappar och flikar och sen tappar bort. Så jag skapade en ny ineedoreadthis-inloggning och la upp den bredvid den andra. Kallar den I need to cook this istället. Smart, va?

Fejksmak

Man hinner inte alltid puttra gryta i sju timmar för att få till bästa smaken. Häromdagen när jag skulle göra köttfärssås på lammfärs fanns typ 20 minuter. Och det blev bra ändå.

Såhär gör man. Fräs lök och vitlök. Bryn lammfärs på hög värme. Häll i en burk muttitomater och en jättestor skvätt vin. Dra i timjan och rosmarin. Låt puttra fem minuter. Sedan tricket: rostad aubergine som man råkar ha i kylen. Några deciliter kokta pulinser som följde med i farten. Koka tio minuter. Smaka av med surt, salt, sött och peppar. Sedan pasta och lite riven marzolino på. Faktiskt gott med den lite friskbittra osten till rökig, fet auberginefärs.

Glorifierad tabboulehvariant av rester

Som vanligt akuthungrig. Som vanligt inget hemma utom rester och burkar. Då plötsligt händer det!

Jag hackade jättemycket bladpersilja. Skar ut det mjuka ur överblivna grillade kronärtskockor. Skivade smågurkor. Langade ner en halv burk kokt matvete – det är verkligen inte särskilt pepp när det kommer från burk, men fruktansvärt behändigt. Skölj noga.

Saltade och hällde över olivolja och rätt mycket citron. Pudrade över sumak.

Ni har koll på att sumak är hemligheten med tabbouleh va?

Sumak är hemligheten med tabbouleh.

Här är mängderna skockor och persilja. Eftersom alltihop bara är hittepå kan man förstås göra precis hur som helst.

Hur man lagar den perfekta lammsteken

Man laddar upp kvällen innan med middag hos Kinga. Den ska innehålla goda plockgrejer och bubbel, vin och romocola. Sen går man vidare och hamnar på ett tak på Norra Gränges och dricker lite öl. Sen går man hem och tänker att två är lite tidigt att gå och lägga sig, så man bestämmer sig för att göra gubbröra på fyllan och sen kolla några avsnitt Gilmore girls.

Så hela släkten skulle komma på påskmiddag. Jag hade en trekilosstek med ben, från Julia Svenssons föräldragård. Det svåra: famor vill absolut inte ha blodigt kött, jag ville ha kött som höll ihop och gick att skära fint, alltså inget superlångstekt sönderfallande.

Hade googlat och googlat och noga läst alla köttmännens bloggar, men hade svårt att bestämma. Fastnade för det här, som jag tror är Jens Linders. Han skriver 2-2,5 timmar för en tvåkilosstek. Jag tänkte att det måste ta minst fyra för min, för lammstek tar alltid längre tid än recepten och min var större.

Klockan nio gick jag upp. Huvudet tungt trots dubbla resorb. Mortlade vitlök och tänkte att jag skulle kräkas om jag tvingades äta det där lammet. Körde in det på hög temperatur, ställde klockan på tio minuter och somnade om. Vaknade av god grilldoft. Hela tjockaste biten av lammet kolsvart. Skar av och körde in igen, låg temperatur. Tjugo minuter senare var lammet uppe i 52 grader och det var typ fyra timmar till släkten skulle komma. Jävlar. Stängde av ugnen. Satte på den igen, så lågt det gick. Stängde av. Satte på. Fick panik varje gång temperaturen steg en grad. Men lyckades hålla den bra genom att ha superlåg värme i ugnen, typ kroppstemperatur. Höjde lite efter att tiden gick.

Plockade ur på 65, måste tänka på farmors blodrädsla. Lät vila under folie och handduk. Värmde potatiskakan med fetaost. Gjorde bönsalladen med långrostade tomater och mjukstekt rödlök. Grönsallad med fänkål. Allt är bra.

Sen blir de sena. Jag som hade planerat köttets vila exakt efter hur lång tid gubbröran på knäcke och sen förrätten skulle ta. Termometern är kvar i köttet och jag ser hur den sjunker. Omvänd panik varje gång den minskar en grad. Steken kommer bli kall. Lägger all kraft på såsen, tänker att god sås räddar allt. Lägger upp förrätt, ricotta- och avokadoterrine med gravad lax. Höjer temperaturen på ugnen, kör in steken igen och liksom hoppas att den ska bli varm av chocken. Fem minuter. Serverar. Pappa skär upp. Och den är perfekt. Lagom rosa. Smörmör. Urgod. Inte märkbart kall.

Sedan limepaj med påskhare och alla var glada, farmor också.

Inälvsbricka och andra köttäventyr från i vintras

Okej Patrik, here goes.

Denna blandade inälvsgrill på en krog i Buenos Aires är för två personer. Man börjar med korvarna: chorizo och blodkorven morcilla (uttalas morsischa på den argentinska dialekten), den senare måttligt god. Alltså… blodpudding. Jag är helt enkelt inte förtjust.

Sedan kalvbräss, tunntarm (fylld eller otömd? alla dessa frågor) och njurar dårå. Min njurdebut. Väntade mig att gilla. Gillade inte. Smakade kiss.

Om jag ska vara helt ärlig. Så gillar jag att tänka på inälvsgrillbricka mer än att äta den. Nuff said.

Alla restauranger har ungefär en sån grill. Alla jag var hemma hos som hade någon större uteplats än en fransk balkong hade också en sån grill. När jag sa nåt som ”oj det var en rejäl grill” kollade folk bara som om jag var dum och frågade: ”Vadå, hur grillar ni i Sverige?”

Annan restauranggrill. Det är alltså fotat utifrån. Och det där är alltså stora bitar av lamm och ko på långa spett.

Köttfrukost. Jag hade bestämt lunchträff och försovit mig efter en lång utekväll. Så med intorkat öl i håret hoppade jag ur sängen i kläderna, småsprang till lunchrestaurangen och, ja, de hade inte bran flakes.

Styckningsdelen heter bife de chorizo men har inget med korv att göra. Mer om begreppsförvirringen här, och här en facebook-fanpage jag råkade hitta när jag googlade. Cute!

Samma dag åt jag fin italiensk glass till middag. Det var allt jag åt den dan. Åh det var härligt.

Kalvbräss i Montevideo. Saluhallen i hamnen, massor av köttkrogar med stora grillar vända mot gångarna så man kan spana på dem. Jag tyckte att jag hade spanat bräss men frågade för säkerhets skull:

”Muuu?” (pek mot halsen)

”Vill du ha hals”  frågade servitrisen och pekade mot sin nacke.

”MUUUU” ropade jag i panikfalsett (som en kalv som just ska bli befriad från sin, öh, bräss var det tänkt) och pekade mitt frampå min hals.

”Aha, mollejas. Dricka?”

Egentligen är ju bräss för fett för att äta så mycket av. Man blir matt och oljigt trött i munnen. Men då kan man skvätta över lite citron.

Asado de tira, revben. Just de här var inte så jättegoda, dödgrillade.

Annars var det svårt att få tag i kött som inte var fantastiskt. Även på de värsta turistfällorna är grillen riktigt riktigt bra.

Kruxet är att alla är ointresserade av allt annat. Så efter några veckor inträder lätt en viss grönsaksfrustration. Då kan man äta en tarta de verduras:

Paj utan onödigt mycket pajskal. Huvudsakligen mangold tror jag. Saftig, enkel, mättande. Liknar i allt väsentligt en iransk koko sabzi.

Generellt är det väldigt trevligt att alla förutsätter att man ska äta som ett monster. När jag fick in just denna uppskattningsvis halvkilos pajbit frågade servitrisen om jag var säker på att jag inte skulle ha något mer till.

Jag längtar jättemycket nu.