Månadsarkiv: februari 2009

Helt sjuk i huvet

Varför blir man så knäpp när man är sjuk? David kom hem med asienfavoriter, ändå ville jag bara ha snabbmakaroner med falukorv.asien

Havsdjur

dsc01851Jag tror det va såhär: längst till höger amerikanska, i mitten från Hiroshima, till vänster nyzeeländska. De sista va godast. Köttiga, lena, nästan gräddiga. Inte alls sådär konstigt metalliska eller vattniga.

I dag har jag ätit bläckfiskbollar från ett gatustånd. Det var någon sorts kroppkakor, fluffiga inuti, med bläckfiskbitar och picklad ingefära i och överhällda med majonnäs, sjögräspulver, lite brun sås, torkade fiskflagor och nåt mer.

Det var superfräscht men… ja. Kroppkakor. Bläckfisk. Det blir lätt lite Effie-varning på bläckfisk.

dsc01878  dsc01881

Var köper jag bockhornsklöverfrön eller berbere?

Jag sträckläste En halv gul sol av  Chimamanda Ngoz Adichie. Sedan satt jag på Google Maps och zoomade in alla städer och byar i Nigeria som nämns i boken. Det låter inte klokt men det är sant.

Därefter köpte jag Markus Samuelssons Africa on my mind – Smaker, recept och intryck från hela kontinenten. 

9789100115289

Nu vill jag åka till Etiopien, Zanzibar, Nigeria, Tanzania. För att äta. Och lära mig baka ingera. Och fiska färsk tilapia.

Men jag kan ju inte dra imorgon, så jag tänkte börja laga något ur boken i helgen. Tibs wett har fallit mig mest i smaken, med strimlad ryggbiff, kryddsmör och berbere.

Alla ingredienser hade jag koll på, utom bockhornsfrön som ingår i berbere.

Så var får jag tag på bockhornsfrön här i Malmö? Eller finns det någon som rentav vet om man kan köpa färdig berbere?

Ingen sushi synes än

Jaha, jag har varit i Japan i tolv timmar och fortfarande inte ätit någon japansk mat. 

Jag tog mig härs och tvärs genom stan enligt Emmas idiotsäkra vägbeskrivning som jag lyckades goofa i sista momentet. Tyvärr sammanföll det resulterande släp-irrandet med ett plötsligt blötsnöoväder. Flingor stora som kattungar, himlen full. Och jag som är här för att möta våren.

I alla fall: jag var så genomblöt och så genomkall att när jag skulle ut och hitta någon mat tog jag det första stället utanför Emmas hus, som går under det geniala namnet Pleasurant. 

Deras dagens var vietnamesisk pho. Jag har glömt sladden så jag kan inte ladda upp bilden. Den serverades i en gigantisk balja precis som det ska va, med en stor hög koriander och vårlök på, och under högen stark mojja som smakade lite räka och som kryddade upp buljongen när man rörde ut den.

Jag slurpade och slurpade och koncentrerade mig på att inte bli snorig, för jag har läst på två olika ställen att det är väldigt fult att snyta sig offentligt i Japan. Jag försökte kolla in de slicka businesskvinnorna vid borden bredvid – jag menar, vem blir inte snorig av att slurpa i sig en pho? 

De. 

Jag hade stenkoll på alla och torkade snabbt i smyg när de inte såg. 

En rolig sak var i alla fall att phon smakade väldigt gott men inte alls som i Vietnam. Det kändes verkligen som en japansk pho. Mer tugg kvar i nudlarna, mindre fet buljong, magrare kycklingbitar. Eller kanske beror skillnaden snarare på sorten av ställe, det här var en ganska fin lunchkrog. Ja, så var det ju säkert.

Ja och på vägen hann jag äta två fantastiska croissanter under mellanlandningen på Charles de Gaulle. Måste man emigrera, eller? Hur svårt kan det vara? VILL de inte göra fantastiska croissanter i Svärje?

Ikväll tror jag att planen är ostron. Emma och hennes kompisar har någon sorts barrunda på gång och jag har lovat vara med på allt.

Kampen mot ägg och tomat

Pre-tequila har fört den lite halvhjärtat i kommentarerna på olika ställen i bloggen. Kampen mot kokt ägg och tomat tillsammans.

Tydligen är alltommat.se en av våra största fiender just nu.

Bevis:

bild-7

Den skitenkla konsten att koka pasta

Ofta när jag kokar pasta håller jag på och fiskar upp strån och smakar på dem bara för att jag är rastlös. Det är helt onödigt för jag vet när pastan är klar. 

Vill du också veta? Testa några gånger att koka pasta på tid. En minut kortare än det står på paketet om du vill brassa på den i såsen också, och det vill du. Koka på full värme med salt (som Medelhavet) och inget annat.

pastakok

Lägg märke till ljudförändringen som inträder strax innan du tar av pastan. Bubblet går från dovt till ljusare, hör du det? Det låter också liksom blötare. Samtidigt börjar vitt skum klättra uppför kanten som på bilden. Dags att hälla av.

Spara en liten slatt pastavatten om du ska låta pastan spisvänslas med sås. Skölj inte pastan, gör inget med den alls förutom att hälla ner den till såsen och låt den gå klar där. Fyll på med pastavatten om det blir för torrt.

I dag har jag inte lagat sås. Jag tog några helt okej körsbärstomater – jag blundar, håller för öronen och säger lallalaa medan ni räknar upp transportsträckor, växthusrelaterade ozonhål och besprutningsmedel – kvartade dem, la dem i en tallrik som jag hade gnidit med en halverad vitlöksklyfta. Flingsaltade, svartpepprade, rev ner några blad av den mot alla odds överlevande basilikaplantan i fönstret, hällde på lite olivolja, lät stå.

Blandade med den heta spaghettin.

Detta är det närmaste jag någonsin ämnar komma en pastasallad. 

Kall pasta – uäh!

Fast det var inte i dag utan häromdan, jag la det som utkast av nån anledning och nu råkade jag ha tre minuter innan min taxi kommer och hämtar mig från jobbet för det regnar faktiskt. Imorgon bitti drar jag till Japan!

Hur ska man toppa när man är toppad?

Vad ska jag skriva, ingenting på länge kan toppa Maggies underbara marzipanfilm. Kollar på den typ var tredje timme för att försöka hålla mig kvar i den fina känslan, idag funkade den jättebra, tillsammans med A:s cigg efter att ha blivit utskälld av en läsare.

Men man behöver ju inte toppa heller, speciellt inte när man själv är toppad. Jag och Barbara skulle först laga kroatisk mat och bli sentimentala. Vi hamnade på Asien istället.

Har inget mer att skriva än det vi har skrivit på bloggen tusentals gånger. Där som att komma hem när man sätter sig där och får sina vårrullar och krispig ryggbiff, citronsås och jordnötter och mannen som klappar en på armen och trugar en att äta upp allt ”inte stressa, ät långsamt”.

Créme brulen på Tempo var faktiskt ingen höjdare, men vinet var desto bättre.

Leve la vie en rose.

Plötsligt händer det

Vår sorgliga personalmatsal kan plötsligt klappa till med en succé.

Nyligen tillbehörssallad på gröna linser, små apelsinskivor och soltorkade tomater. 

Snyggt! Gott! Originellt! Stärkande!

Och inte minst en nyttig påminnelse om de soltorkade tomaterna, nu när inte ens en mor kan älska de färska. 

Ett tag lurade solis, som de hette på kaféslang, i var buske. Nu ser man dem aldrig. 

Ta de tork-torkade hellre än de i olja med e-nummer. De smakar rent av lite köttigt. Kanske var det såna som borde ha räddat den där gamla misslyckade kycklingen.

Jag lyssnar på Ben Harper som skrålar Redemption song med akustisk gura och medskrålande publik. Gör det ni också.

Så gör du: marsipanros

tartamama

Mammas födelsedagstårta.

rosor1

Rosorna.

Pre-tequilatv-premiär.

Sensation: sesamskrubbskädda

Tack vare bristen på sjyssta grönsaker är det högsäsong för nya matuppfinningar. Jag tror till och med det finns ett ordspråk på det, nåt med nödens moder.

Förra helgen bestämde jag mig för vietnaminspirerad plock när Staffan och Hanna skulle komma på besök från Stockholm. (Staffan är förresten en sån som kan ironi-skämta i tre timmar för länge såhär: ”Jaa det är ju väldigt stor skillnad på gurkor och gurkor. Ooo, de hääär gurkorna är mycket godare än de dääär”… alltså, det är menat som ironi för han fattar inte att det ÄR skillnad på gurkor och gurkor.)

Ungefär såhär går enligt mitt intryck valfri vietnamesisk måltid till: man ställer fram många olika grejer, fler ju festligare tillfälle. Man har en liten skål med ris, och så plockar man åt sig från de olika rätterna. Man rullar in grejer i uppblött rispapper och doppar i fisksås. Den med högst pondus i sällskapet, oftast en tant, plockar också från de olika rätterna ner i ens skål om man äter för lite, och det gör man per definition. 

vietmosterSåhär kan det se ut, fast just här sopar Moster ner massor av örter i en soppa (hon är moster till mina kompisar Binh och Huong och tilltalas just så, jag vet inte hennes riktiga namn trots att jag bodde hos henne några dagar förra vintern när bilden togs).

Jag har verkligen inte koll på vietnamesisk mat. Jag var bara där i två veckor och älskade allt jag åt. Jag älskade också sättet att äta. Det plockiga men också det sociala: all mat är avsedd att ätas tillsammans. Det uppstår viss förvirring när man kommer ensam till en restaurang eftersom menyerna är gjorda för att sällskap ska ta in ett gäng olika rätter. Det blir lite meckigt att brassa på en lau-gryta som den på bilden för en person. Den innehåller alltså en soppbas som man öser i massor av färska örter och grönsaker i och sen fiskar upp. I det här fallet även dumplings, kan också vara fisk, skaldjur eller get som på nästa bild, fast då var det mer en gryta. 

vietlauSom ni ser grillade vi även marinerade getstrimlor på en bordsgrill,det här var på ett speciellt getställe. Mmmm va gott det var. 

Jag försökte hänga med Mosters hemhjälp i köket men lyckades liksom aldrig snappa hur saker gick till, det gick för fort och det hände så mycket annat hela tiden, alla var alltid i köket. 

Så innan jag skulle åka hem hade Tham, 22-årig kusin till Binh och Huong, lovat att lära mig laga mat.

– Vad vill du veta, sa hon.

– Lau, sa jag.

– What about it?

– To make the stock. 

– Are you crazy? Is very complicate! Just buy it from a restaurant!

viet-thamTham jobbar som administratör på en gymnasieskola, driver en egen nagelsalong, är grymmast på karaoke och kör motorcykel som en bankrånare. 

Anledningen till att hon även ser ut som en bankrånare är att hon precis som de flesta andra vietnamesiska kvinnor aktar sig väldigt noga för att få färg av solen. Så kan det gå på platser där kvinnor saknar genetiska förutsättningar för vikt- och hårångest. Något måste vi ju hålla oss sysselsatta med för att männen ska kunna behålla övertaget, eh?

Jasså ni tycker jag ska komma till saken. 

Det här var ungefär vad jag bjöd Staffan och Hanna på: 

* En förrättssoppa som inte var god. 

* En hög rispapper och en skål vatten att blöta upp dem i (jag fick nästan aldrig färdigrullade under mitt besök i Vietnam, men i nästan alla måltider ingick egenrullade som förrätt).

* Två små dippskålar: en med rå fisksås och en med fisksås blandad med limesaft, skivad vitlök och klippt chilifrukt.

* Ett fat med gurkstavar, vårlök och en stor hög av det som brukar kallas thaibasilika. Det kunde gott ha varit fler olika örter. Koriander stötte jag överraskande sällan på där, annat än i grytor.

* Ett klet på torkade räkor som jag hade blötlagt i hett vatten och sedan kokat i lika delar ljus soja och fisksås. På slutet mycket socker så att det blev ett nästan karamelliserat saltsött klet. ”Hjäääälp, larver” ropade Staffan och Hanna, det var ingen succé, och faktiskt inte särskilt gott heller. I Vietnam fick jag flera gånger något liknande fast på kuber av rökt fläsk tillagade i lerkärl i ugn.

* Picklade vita miniauberginer i burk från vietnamesiska livs.

sesamfisk* Sesamskrubbskädda-sensationen! Allvarligt, bilden gör den inte rättvisa. Jag köpte tre st, flådda och rensade men inte filéade, med ben alltså. Hallå, de kostade 50 spänn kilot! Fiskmannen lovade att de var goda och att de funkade att steka. Jag hade ingen aning. 

När jag skulle steka dem var stekoljan slut. Varken smör eller olivolja kändes som något särskilt elegant alternativ. Går det att steka i sesamolja? Sannolikt, tänkte jag, panerade fiskarna i sesamfrö (utan ägg o grejer, bara sesamfrö rakt av) och stekte dem. Det funkade. Vad mer: det blev väldigt, väldigt gott. Fin sesamsmak och knaprigt fast utan den där tunga känslan.

Ja vi rullade alltså in de här olika grejerna i rispapper. Även riset, fast det gjorde ingen i Vietnam. Där packade de vårrullarna med mest grönt, men det gröna är inte riktigt lika gott här, det har liksom vassare smak.

Det hela var okej men inte mer, förutom fisken som var helt bra. Det var väldigt enkelt att ta loss filébitar från ryggraden med ätpinnar. Inga problem med smul eller småben, som det borde ha varit enligt mina fördomar mot plattfisk.

vietkaos