Tag Archives: soppa

Efter köttorgasmer, vitt bröd och friterade grönsaker

Då var man hemma igen och allt är precis likadant.

Under en månads tid har jag levt på vitt fluffbröd, pizza, gigantiska köttstycken och friterad mat. Det syns.

I Ecuador kändes det som att fritösen måste ha varit varje människas bästa vän. De stoppade i allt; kött, fisk, morot, salladsblad, potatis. Varenda räka var friterad.

Och även om kött är bra så fungerar inte Atkins om den enda motionen du får är promenaderna mellan Buenos Aires uteserveringar, parrillas, barer, och så vidare. Som toppas med en liten siesta då och då.

Därför är det sträng diet som gäller nu. Det är skillnad att vara 30 och 20, iallfall fysiskt.

Det kommer bli mycket soppa känner jag.

Här är en:

Skala morötter, rotselleri och persiljerot och dela dem. Hacka en schalottenlök och en bit ingefära.

Fräs löken, ingefära och ett par tsk curry i solrosolja i en kastrull. Häll på 3/4 liter grönsaksbuljong och låt det koka upp

Släng i rotfrukterna och koka i typ 20 minuter till.

Rotfrukterna ska vara mjuka, för sedan är det dags för mixern.

Tillsätt någon tsk honung, lite färskpressad citron (du får ju smaka för att se hur mkt du känner för) och sedan salt och peppar.

Om man vill vara lite fancy så droppa över lite grädde när du hällt upp soppan i skålar.

Toppa med mycket koriander.

Som ni ser så blir jag ju inte mätt av soppa. Lite surdegsbröd med blåmögelost på passar perfa till.

Annonser

Så fiffar du torkad svamp

Jaha, visste alla andra att torkad svamp ska blötläggas i kallt vatten? Jag visste inte det. Lärde mig av mormor när jag hälsade på henne nyligen.

Polsk svampsoppa:

Blötlägg stor näve torkad karljohanssvamp eller blandade sorter i  kallt vatten. Jag vet, asdyrt om man köper i Sverige. Förutom i valfri polsk butik. Där är det skitbilligt.

När svampen är helt mjuk, koka den sakta i kycklingbuljong som du kokat själv (originalreceptet), eller fuskbuljong, eller kalv (tycker jag är godast), eller mörk ox (blir skarp smak men jag gillar).

Efter ett tag smakar hela buljongen svamp. Red med ett par tsk mjöl utrört i någon dl creme fraiche (smietana) om du vill.

Ha i nudlar eller lane kluski (”hällda nudlar”, en sorts klimp) eller tex uszka, tortelliniliknande små grejer som finns i polska butikens frysdisk. De med surkål som jag trodde så mycket på visade sig dock inget vidare.

Klart.

Obs, polska soppor är inte till för att mätta, utan för att inleda måltiden. De är aldrig sådär matiga som svenska matsoppor.

Utan egentlig koppling till ovanstående: världens finaste youtube. Min kompis Isis som postade det här på Facebook skrev ”Moments like this make me sooo happy to be a sista”. För mig är det bara ren lycka:

Jag skriver det här på tåget till Stockholm där jag ska hämta Stora Journalistpriset. Förhoppningsvis. Håll koll här ikväll!

Genial fisk med karibisk inspiration

Eller ”Konsten att stjäla av sig själv och andra”.

Det började med att jag och legenden Ulf åt middag på Carib Kréol. Ulf har bytt blöjor på en av ägarna. Alltså för 25 år sedan. De är i stort sett släkt. 

DSC03820Jag åt grillad tonfisk med tunn blodgrapesås. Såsen var fuskad: blodgrapejuice, apelsinjuice och lite rödbetsjuice. Smart. Asgott. De två orden kan för övrigt sammanfatta det mesta av deras mat. Fast inte för smart, det gillar jag. Inga jävla pulver.

Man fick granatäppelkärnor på salladen, och en gul risotto som var för söt till. Jag tänkte att det hade passat fint med torrt persiskt ris. 

Jag gick med smakerna och pastellfägerna som en envis schlager i huvet tills det var lördag. Det hade gått tio dagar utan att jag ens bredde en macka hemma. Det var dags för en torginsats.

Automatiskt köpte jag sötpotatis och granatäpple, och hundra andra saker. Nästa dag var mitt kök en industriell tillverkningszon. Ett av projekten var en soppa av den här typen. Fast bara lök, vitlök, sötpotatis, vanlig potatis, det gröna från purjo, liten tetra kokosgrädde + lika mycket vatten, buljongtärning, slatt kokosnötvinäger (är fortfarande fascinerad över hur nåt som luktar så vidrigt kan smaka så gott), liten slatt vietnamesisk kryddpasta som stinker chili och fisksås (bara för att buljongen var slut och det behövdes mer smak). När det hade kokat en stund slängde jag ner skivad fin sommarmorot också. 

/uppdaterad: jag glömde kryddorna… de ingick ju i det gamla rececptet under länken, men iaf: hel spiskummin, koriander, kardemumma, en bit kanelstång – obs ej för stor, torkad chili så mycket du vill. fräs i solrosolja först av allt./

Här kom den plötsliga vändningen: F ringde och ville ha mat. Jag bjöd in honom och började sedan rota runt längst bak i frysen. Han tycker nämligen mat är meningslös om den inte innehåller någon sorts kött. Jag hittade en fryspåse med 800 gram hela pangasiusfiléer. 

DSC03853

Efter en fultining (till hälften) bredde jag ut filéerna på botten av en ugnsform och hällde över soppan. Ta-da, gratäng!

Det stod på fiskpåsen att den bara skulle koka upp. Nu var den ju halvfryst, så den fick bubbla i kanske tio minuter i 175 graders ugn. 

Satan så bra det blev! Superfin konsistens på fisken, inte alls söndrig, som att den hade varit färsk. Och väldigt god smak. Mångfacetterad men inte stark. Fräsch, fast jag kan inte använda det ordet om mat utan att tänka på Isobel

DSC03856Man fick koriander och granatäppelkärnor uppepå.

F lagade persiskt ris till. Mycket riktigt passade det.

Riset ska få sitt eget blogginlägg snart.

Den gråtande tigerns risnudelsoppa

Ett av mina parisiska happy places var Centre Pompidou. Uppe på Georges, restaurangen på översta våningen, åt jag ibland (när jag blev bjuden) Le tigre qui pleure. Den gråtande tigern. Det är en thairätt som aldrig slagit i Sverige. Finns knappt.

Georges är förresten ett märkligt ställe. Så hårddesignat, men ändå omodernt. Servitörerna är modellsnygga och ser dryga ut, men är jättetrevliga. Portiornerna är dyra och små eller billigare och större. Restaurangen är med i sista säsongen av Sex and the city, när Carrie träffar Aleksandr Petrovskys exfru. Ändå känns den kulturelitig. Den borde vara turistig, men de flesta gästerna är parisare. I alla fall de gånger jag har varit där.

dsc000741

Den gråtande tigerns risnudelsoppa
(2 port)

2 köttbitar av kossan
2 msk ostronsås
1 msk fisksås
1 msk cognac (mycket märkligt, men sant)
1 fint hackad vitlöksklyfta
svartpeppar

7,5 dl köttbuljong
4 msk fisksås
2 msk ljus soja
1 fint hackad vitlöksklyfta

böngroddar
tunna risnudlar för två
1 stjälk selleri
10 gräslöksstrån
massa mynta
massa koriander
2 msk jordnötter

Dipsås:
2 msk fisksås
saften av två lime
1 msk socker
2 röda chili
1 hackad koranderrot
1 hackad vitlökklyfta
lite hackad gräslök och koriander

Gör så här:

1. Blanda ostronsås, fisksås, cognac, vitlök och peppar. Lägg i köttet och marinera några timmar. Lägg risnudlarna i blöt och låt ligga lika länge.

2. Blanda dipsåsen. Låt stå och dra. Plocka och släng bort bönorna från groddarna. Skär sellerin i bitar.

3. Koka upp buljong. Rör ner fisksås, vitlök och soja. Lägg i två matskedar av marinaden. Värm upp en stekpanna, torka av köttet och stek hastigt på alla sidor. Man vill ha riktig yta, inte som den på min bild. Tålamod är en dygd osv.

3. Lägg ner de avrunna nudlarna i buljongen en minut. Sleva soppan över groddar och selleri i en skål. Hacka gräslök, mynta och koriander och strö över tillsammans med jordnötter.

4. Skär köttet i tunna skivor och lägg överst. Peppra lite. Doppa kött och nudlar i dipsås när du äter.

Januarisoppa med solsken för noll spänn

rotsoppaTorget. 

Jag är när som helst beredd att utan tvekan deklarera min oändliga kärlek till torget. 

Förra lördan fanns det knöliga gigantiska sötpotatisar för fem kronor kilot. De hade lite fläckar, men de kändes hårda och tunga, och en torghandlare jag har mycket stort förtroende för lovade att de var fina inuti. Jag köpte en 1,5-kilos.

En annan av mina favorithandlare hade helt sjyssta sockerärter för 20 spänn kilot och koriander som varken var dyr eller billig men såg ut som att den låg uthälld på en kurvig bilkylare iförd endast lågt hängande jobbarbrallor och bara TAAA MIIIG! Jag tog. 

Jaha, de här grejerna och lite annat låg och glömdes bort i kylens mörker. I torsdags kom jag hem sådär ni vet akuthungrig men helt bestämd på att här skulle det ätas riktig mat. Jag högg ner sötpotatisen i bitar och ungefär lika mycket rotselleri, som jag räddade från en undergång i det tysta. Täckte med vatten i en kastrull, kokade upp.

Hittade en gul lök som hade möglat lite längst ut men var okej inuti. Skar den i smala månklyftor, krossade och grovhackade några vitlöksklyftor. Mortlade rätt mycket av mina just nu alldeles särskilt älskade kryddor från Goa: spiskummin, kardemumma, torkad chili (inte mycket), råkade ta grönpeppar i stället för korianderfrö eftersom det var rätt mörkt, och så korianderfrö.

Jag fräste på kryddorna i olja, la till löken, stekte på den ordentligt så den blev brynt, på slutet ihop med vitlök. Jag hade inget citronaktigt men fick syn på Gatorade-flaskan med kokosnötvinäger som jag köpte i Goa. Jag svär, den luktar mäsk. Men visade sig göra susen för smaken. En dryg bottenskyla av den fick åka med i stekpannan, koka upp, reducera lite, och sedan åkte alltsammans ner till rotsakerna. 

Säg att rotsakerna kokade tio minuter före löken, tio minuter efter. Jag gillar när löken har kvar lite tuggmotstånd, kom jag på när jag gjorde pumpasoppa i höstas, denna soppa är för övrigt i stort sett en plankning av det receptet.

Jag slängde ner en buljongtärning också och lite salt. Tog sönder rotsakerna lite mot kastrullens kant med en träslev utan att direkt mosa dem. I sista sekunden upptäckte jag sockerärterna i kylen, slängde ner en stor näve i två minuter. Strödde över hackad färsk koriander.

Sötpotatisens barnsliga sötma och rotsellerins lite vuxna beskhet kompletterade varann väldigt fint, smaker som var för sig är rätt trista blev liksom nya. Och det här med kryddor… hur har jag kunnat knappt använda kryddor förut? De lyfter ju vad som helst. Men släng de gamla malda och spring och köp hela kryddor som är hyfsat fräscha. Jag lovar, det är en god investering. Kolla, jag äter ju saker för fem spänn kilot. 

Jaha, nu undrar ni över den eleganta utgörningen på bilden? I dag när jag skulle äta soppresterna och bre en knäckemacka till upptäckte jag en nästan tom Tasty House-påse i skafferiet. I den fanns några kokosflagor och några sultanrussin. Jag tog det som ett tecken och strösslade på dem. Det lyfte soppan till man kan säga en himmelsk nivå.

Observera att koriandern har legat i åtta dagar i min kyl och fortfarande bara: TAAA MIIG! That’s my koriander.

Not in Kansas anymore II

Jag börjar inse att en kort vistelse i Indien har förändrat mitt matliv för alltid. 

Fast soppan jag strax ska berätta om triggades faktiskt igång av den spiskumminkryddade grönkålen i föregående inlägg. Jag ville bara ha mer, mer, mer spiskummin. I övrigt fanns i hemmet: 

potatis (på väg out the window),

rotselleri (också på väg),

morötter,

lök,

purjo (helt off),

vitlök, 

ingefära,

liten röd thailändsk chilifrukt, 

och gömda bakom ett sexpack folköl

jordärtskockor. 

Och så fanns ju hela, superfina kryddor:

gröna kardemummakapslar,

korianderfrö,

och spiskummin dårå. 

Jag fräste på kryddorna och chilifrukten i olja och fortsatte steka skivade rotfrukter och så smånigom lök. Potatisen fick koka upp i vatten i bitar, annars blir det bara kaos i stekpannan. På slutet av fräset la jag till krossad vitlök och riven ingefära och hällde sedan ner alltihop till potatisen. Ungefär då dök jordärtskockorna överraskande upp, så jag skivade dem tunt tunt eftersom allt det andra redan hade tillagats en stund. En buljongtärning, lite salt. Citron hade jag tagit fram men använde den inte, det var gott osurt. 

Det hela blev lite mosigt därför att jag måste vänta in jordärtskockorna, men det gjorde faktiskt bara att känslan av samosafyllning i flytande form ökade. 

Det var nämligen så det smakade: himmelsskyljust, hudlent, hörntandsskarpt. Som samosafyllning, fast soppa. Jag grämde mig bara över att jag inte hade någon färsk koriander, så det köpte jag i dag till andra omgången.

Normalt gör jag sån här grönsakssoppa på Jochanans sätt. Det går till likadant förutom att man fräser de skivade, obs ej hackade eller tärnade, grönsakerna i olivolja, inte använder kryddor eller ingefära, tar i mycket citron och kokar bara tills grönsakerna är nästan klara. (En sen uppdatering: glömde kishuim. Man måste ha det i Jochanans soppa. Ljusa små zucchinisar.)

Då tar man soppan från värmen och mosar grönsakerna mot kastrullens kant med en vanlig bordsgaffel, allt under det att man med viktig min berättar hur bra man är på att laga mat i allmänhet och denna soppa i synnerhet. Man kallar soppan potage bonne femme, trots att det egentligen är namnet på potatis- och purjolökssoppa (eller?). Man framhåller hur idiotiskt och ovärdigt det är att vispa, passera eller Adonai förbjude mixa soppan. Man har faktiskt rätt – det ÄR tusen gånger godare när små små bitar av grönsaker med lite tuggmotstånd kvar simmar runt i en tunn soppa. 

Man mosar och mosar tålmodigt och metodiskt i säkert en halvtimme, för man lagar aldrig mindre än några liter soppa i taget. Man skryter och skryter, och när omgivningen börjar uttrycka irritationsblandad vrålhunger stannar man upp, tittar fram under buskiga ögonbryn och utbrister med ett stort leende: 

”You love me. Isn’t it?”

Man avslutar med en redig klick smör.

Att göra en dygd av trådigheten

Jag hade börjat oroa mig för att pumpasoppan skulle bli för söt och inte riktigt god men den blev helt underbar faktiskt!

Såhär gjorde jag: 

Stora bitar (2-3 cm sida) skakade i en stor skål med stora mängder spiskummin, mald korianderrot, riven muskot (tack chall) och paprikaflagor av sorten som är både söt och lite stark. Högt upp i ugnen på bakplåtspapper, hög temperatur, kanske 15-20 min. 

Grovhackad gul lök fick svettas i mycket olivolja utan att ta färg. Rätt mycket skivad vitlök på slutet, och sedan ner med de rostade pumpabitarna. (Svårt att ange mängder, det måste ha varit över ett kilo pumpa, en lök, tre stora vitlöksklyftor.)

När kryddorna fått bli lite stekta, i med två stora glas vatten (måste ha varit ca en halvliter). Buljong, jag tog en halv tärning vardera av kyckling och mörk ox. Vid det här laget började pumpan sönderfalla i mindre delar, och jag hjälpte den på traven genom att mosa med träslev mot kanten.  

Lite vietnamesisk chilisås (jag var osäker på styrkan och såsen är lättare att kontrollera än färsk chili), saften från en limefrukt, svartpeppar, salt förstås. 

Detta fick koka i bara kanske 10 minuter. På så sätt blev löken inte sönderkokt utan behöll ett visst tuggmotstånd. På slutet lade jag till några rejäla matskedar turkisk tjockyoghurt (10%) som fick koka med en kort stund. 

Här kommer ett fiff: jag ringlade över den magiska pumpafröoljan i tallriken. Ta-da! Mycket snyggt och mumsigt, det är ju en annan pumpasmak än från fruktköttet. En mer snabbtänkt person hade sträckt sig efter burken med de rostade pumpakärnorna och strött över såna också, men jag glömde att jag hade dem.

Jag slängde på några basilikablad för smakbrytning och charm. 

Pumpa av denna typ.

Närå, det var det inte alls. Det var pumpa av denna typ. Mer exakt var det just den pumpan, så där ser ni mängden.

Ni får inte se den färdiga soppan därför att: 

1. Jag var för hungrig.

2. Den var för ful, trots pimpningen med oljan – man borde haft en matt, mörk skål att hälla den i i stället för mina gammeldass vita sopptallrikar.

3. De här pumporna på torget i dag var för fina för att inte bli förevigade.

Uppdaterad: Nu när jag ätit soppan igen som uppvärmd rest känner jag ett behov av att fördjupa mig i dess storhet. Själva konsistensen blev så himla bra, för pumpan är inte så stärkelserik som tex potatis, så det blev inte en tjock soppa som äckelfastnar i halsen utan en tunn soppa med rikliga bitar av olika konsistens, där den för pumpor utmärkande trådigheten plötsligt kändes rätt lyxig. Man kan säga att soppan gjorde en dygd av trådigheten. Vilket borde ha varit detta inläggs rubrik. Haha, jag älskar digital publicering, jag byter nu.