Tag Archives: musslor

Namnlös + exempellös fisklycka

Mar del Plata liknar nåt europeiskt, kanske exjugoslaviskt, eller nån ruffigare del av Miami. Vitt och backigt och storstadsfräsigt vid havet, överexploaterat men ändå fint.

I industrihamnen får man fråga många och passera ensliga busshållplatser och rondeller innan en liten gata med fiskkrogar och fiskbutiker dyker upp från ingenstans.

Alla fiskar och skaldjur HELT nyfångade. Allt för NOLL pengar. Ingredienserna till denna måltid kostade ca 30 kr. Chockerande även för mitt argentinska sällskap.

Olivolja extra virgen + torkad chilifrukt + vitlök + persilja + salt.

En fisk. Vet nån namnet? Den var väldigt, väldigt god.

Blåmusslor. Slängde i dem på känsla, efter kanske 10 minuter och en vändning. Vitt vin + locket på. Musslorna ska inte ha mer än fem.

Vi var trötta på bröd den dan så jag gjorde klyftpotatis av sötpotatis. Hade ingen aning om ifall det skulle funka. Det gjorde det. De blev urlakade och mushiga men alldeles, alldeles underbara. Fort gick det också, kanske 20 min. Obs att snittytorna blir grönsvartaktiga av kontakt med luften, snabbare än potatis. Vatten med citron fixar, tror jag (hade så bråttom att jag struntade i).

Vinet köpte vi under disk. Man inte får sälja alkohol efter klockan 21. Så i snabbköpet släcker de helt enkelt lamporna i den avdelningen och vägrar slå in vinet i kassan, utom ifall ingen ser, då kan det gå bra ändå. Damen i kiosken som sålde vinet till oss sa åt oss att ge fan i att skramla med kassen på gatan utanför + ta med ryggsäck nästa gång.

Annonser

Därför en matblogg + Hemköp upprättat

Man spanar på nån men är för blyg.

Personen ifråga klickar på länken till ens matblogg från ens FB-profil.

Den blir hungrig och bjuder hem sig själv till en på middag.

Man lagar sina satisfaction guarantee-musslor.

Den tar med champagne och asgod chokladmousse som den gjort själv!

Allt är kul och man får hångla i alla fall litegrann.

Varsågod och ifrågasätt nyttan av att matblogga, gör det.

***

Klipp till kl 19.30 samma kväll:

Det hela kom lite plötsligt och det första jag kom på var musslor. Jag rusade till Hemköp efter ett snabbt beslut att ge dem en ny chans såhär drygt ett år efter deras totala fail.

Fiskdisken stängd! Jag Rain Man, helt blockerad. Kunde absolut inte komma på något annat att laga till min gäst som skulle komma om en halvtimme.

Raggade upp en expedit. Förklarade för henne att jag absolut måste ha musslor.

– Det går inte, det är städat och spritat.

– Snälla.

– De är inlåsta.

– Alltså jag har bjudit hem en karl. Eller han har bjudit hem sig till mig… men du fattar. Jag måste ha musslorna.

– …

– Snälla?

Hon försvinner och kommer tillbaka med ett gäng olika nycklar. Tittar åt vänster och höger. Fumlar. Får upp dörren till fiskförrådet.

Smyger diskret åt mig ett nät musslor. Helt fina.

Hemköp, allt är förlåtet.

Hur man lagar dem? Här, scrolla ner. Minus spaghettin.

Varning: musselchock II

De brukar säga att tre saker är viktiga för att en krog ska lyckas: läget, läget och läget. 

Bull shit. 

Bull shit. 

Bull shit. 

Tvärtom finns en punkt där lägets braighet slår ut krögarens ambitionsnivå, med resultat att krogen bara serverar dynga. Och någon gång måste det slå tillbaka.

Detta har inträffat på Steakhouse Lilla Torg. Eller, vad vet jag, har de någonsin varit bra? Vi gick i alla fall dit bara för att det var sol och ja, det var min usla idé, jag ville väl upptäcka en ny, exotisk del av stan. 

När jag såg ricotta- och spenatfylld tortellini för 199 i menyn fick jag en bekymrad rynka i pannan. Den gick sedan aldrig bort. 

Vi hittade inget vi var sugna på, men satt redan med varsitt glas. 

”Ni måste beställa något att äta”, sa den knappt tonåriga servitrisen. ”Ni kanske kan dela på nåt.”

Sak 1. Tvinga inte på folk mat de inte vill ha. 

Vi tog varsin förrätt. Eftersom jag hade börjat ana oråd frågade jag hur mycket musslor man fick för 82 kr. 

”Sex stycken kanske. Fem sex stycken. Men de är ganska stora”, sa hon. 

Okej. Allt annat verkade ändå ännu tråkigare och ännu dyrare. 

In kom fyra (4) grönmusslor, såna som kommer i en femtiokronors fyrkantig enkilosfryslåda från Nya Zeeland, och som man gör såhär med (råkade ha bilden från hemmafest länge sen):

dsc01303

Men de var gratinerade med GORGONZOLA. För att säkert bli riktigt mördade. Mest smakade de kokt mjölk. Till detta kom en korg hembakt bröd som lyckades vara både torrt och överoljigt samtidigt.

Sak 2. Ge folk minst vad de betalar för. 

Jag har just kommit hem från en resa där jag gjort av med en halv bostadsrättinsats på krogmat. Med nöje. Även på enklare hak blev maten rätt dyr eftersom yenen är så stark, men nästan allt jag åt var mat tillagad med omsorg på bra råvaror. Då är det ju okej. 

Men den som snor mig på 82 spänn för en pytteliten förrätt och sedan förolämpar min intelligens… den tigger om mitt förakt.

”Hur smakade det?” frågade servitrisen. 

Sak 3. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på. 

Eller ännu hellre: ha koll. På Nils-Emils, tror jag det var, fick servisen absolut inte fråga om maten smakade bra. Det skulle de veta. 

Receptet på musslorna ovan: 

Köp en enkiloskartong green shell mussels från frysdisken på thailändska/vietnamesiska livs. Är de utrotningshotade?

Tina för bäst resultat, men du kan också slänga dem rakt från frysen in i ugnen.

Klicka eller spritsa på en god gojja – här av persilja, brödsmulor, lite smör, salt och vitlök, om jag minns rätt. Ta burkpesto eller vad som helst om det är blitzläge.

Högt upp i 225 graders ugn i 5 minuter om de är tinade eller halvtinade, annars längre ner och längre tid.

Sak 4. Gå aldrig någonsin till Steakhouse Lilla Torg.

Lugn damp-unge och ett idiotsäkert vongolerecept

dsc02410Jag hängde i parken i Ueno, där är en massa tempel och ett zoo och en damm där man kan köra med svanformade trampbåtar. 

Och så, vid en brant mot dammen, finns det här gamla tehuset som nu är en krog. 

Jag bara visste att jag måste in där, och kollade för säkerhets skull innan jag gick in att jag hade råd med det billigaste på menyn. 

Det visade sig vara följande:

dsc02392dsc02393dsc02394

dsc02395

Och de spelade jättefin tyst musik, och såhär såg utsikten ut:

dsc02387

Servitriserna tassade runt i strumplästen och fyllde på te så fort skålen var tom. Teet var gjort på rostade sojabönor.

dsc02390

Tyvärr bestod även det mesta av den jättevackra maten av sojaprodukter. Längst ner i den understa skålen hittade jag en bit ål, jag blev jätteglad. Annars var det mesta geléigt, moussigt eller kladdigt och, jaa, rätt smaklöst. 

Jag gillar inte mat som låtsas vara något annat än den är. Jag gillar inte tofu. Men jag gillar goda råvaror behandlade med omsorg. 

Så trots att jag egentligen inte alls gillade maten njöt jag väldigt mycket av måltiden, och inte minst av själva stället. Jag satt och glodde ut genom det där fönstret i en timme efter att jag hade ätit klart. Jag som har damp och inte kan vara still i mer än tio minuter! Det var värt de rätt saftiga pengarna bara det. 

Sedan gick jag till den närliggande matmarknaden Ameyoko. En skränig gata med fisk och skaldjur, grönsaker och massor av torkade produkter – allt ifrån tonfiskflagor till plommon – blandat med kopior av märkeskläder och budgetschampo.

dsc02414När jag går nedför marknadsgatan första gången är den fin men obegriplig: påsar och högar med olika torkade saker bildar mångfärgade mosaikmönster. Jag känner igen en bråkdel av dem och ytterligare några kan jag gissa, resten är bara färger. Fisk av sorter jag inte kan. Obekanta ansikten som ropar eller hesmorrar ut sina varor – jo, fiskförsäljarna kör Brando-som-Gudfader-morren, fast starkt. Även kvinnorna.

Ett par timmar senare, på vägen tillbaka, har mosaiken blivit produkter som jag vet något om, och försäljarna personer som jag tar adjö av. 

Försäljaren av torkad bläckfisk som gav mängdrabatt och berättade om sin kusin som besökt Finland. Grönsakshandlaren som jag lyckades tigga till mig en torkad ”parsimon” av (jag visste inte vad det var) och som ropade ”buono!” när jag pekade mig med fingret i kinden som tecken för gott. Försäljerskan av fiskformade våfflor som jag stod och glodde på en lång stund för att få koll på vändtekniken. Alla de jag frågade om torkat plommonpulver och som inte hade  något.

Till sist fiskhandlaren uppe vid tågstationen som blir av med sin näst sista kasse vongole, det är måndag men jag ser att de är kärnfriska, knallpigga, superlevande. ”Be careful” säger han, jag tror först han menar kvällsrusningen på tåget men Emma berättar sen att man brukar säga så på japanska. 

Ja och så har jag lagat spaghetti med vongole åt Emma som jag alltså bor hos. Man får ju hålla folk happy. 

Om man känner för det kan man bli hur viktig som helst med en sån spaghetto, och helst ska man i alla fall ha både parmesan och persilja, men inget av det hade jag, och egentligen är ändå bara två saker viktiga: 

1. överkoka inte pastan. 

2. överkoka inte musslorna. 

Inbilla dig inte att något är svårt med musslor (gäller även blåmusslor). De ska bara vara stängda. Släng dem som inte stänger sig om du knackar. När du kokat dem i några minuter ska de vara öppna. Släng dem som inte öppnar sig efter högst sex minuter. I många kokböcker står det helt groteska koktider som förvandlar dina musslor till gammalt tuggummi. Lyssna inte på dem!

dsc02429

Okej: koka pastan ett par minuter från klar. 

Fräs på vitlök och peperoncino (här japansk torkad chilifrukt som Emma hade hemma) i olivolja. De ska få färg och ryka.

Fräs med musslorna. SCHRRRR. Häll ner en slatt vitt vin. På med ett lock.

Aha, det fanns visst inget lock. Det gick inte heller särskilt bra att köra två plattor samtidigt (se ovan). 

dsc02430

Så jag fick ta pastan rätt tidigt, hälla av den och koka klart den i ett ganska löst musselspad i pastakastrullen. Ja, det gick det med. 

Men ni fattar? Jag har nu gjort det här under helt fältmässiga förhållanden. Det var lätt. Det blev gott. Ni kan göra om det när som helst. Slänger ni ner lite hackad persilja och riven parmesan så… ni fattar. Satisfaction guarantee.

dsc02433Till dessert fick vi torkade sharonfrukter (parsimon dårå). 

Förresten köpte jag en present till Patrik på marknaden. Och till Maggie och Linda, såklart.