Tag Archives: gris

Alternativ fixyouappa

DSC03169Det här är inte menat som en beef (sorry) med CrimsonAnna, utan bara så: för den som måste bli frisk snabbt är mitt råd i första hand pizza (fast jag pallar inte gå ut), i andra hand soppa (pallar inte laga), i tredje hand samma som är bra för och emot allt annat: gris och kål.

När man är sjuk ska man äta ordentligt. 

Jag skulle ha grillat med några fina igår, i stället fick jag steka igår grishalskotletter och i dag färska starka paprikakorvar i stekpanna. Korvarna är från köttaffären på hörnet bredvid Metro och kostar 70 spänn kilot. De är jättegoda, betänk då ändå att jag inte är någon stor korvätare. Finns även som ostarka och/eller tjocka.

Fin sommarkål förvälld 1 minut + god paprika + gurkor av sorten som man lägger in, skalade, + blad från den lila basilikan i fönstret bara för att. Salt och äppelcider- eller vitvinsvinäger, fast det hade inte jag så jag tog risvinäger. Dijonsenap till korven. Sesambröd.

Funkar troligen även mot baksmälla.

Gris och kål, gamla och nya vänner

Jag måste ha gjort något bra för att förtjäna detta. Men vad?

fingris

Min gamla fina kompis H på tillfälligt besök i stan bjöd hem mig till sina vänner L och P. De gillar inte att bli kallade matnördar, men vad ska jag kalla dem? De är ju helt nerkörda. 

De hade gjort Brantevikssill och ättiksgravad strömming (öh, sill det också då, på skånska). Sillarna hade tagit en eftermiddag att rensa. Ni fattar. Inget halvfabrikatsfusk. Till detta fick man en speciell dansk porter och hemkryddat porsbrännvin. Alltså, med hemplockade blommor. Jag som inte ens gillar kryddat brännvin satt och smuttade på mitt glas hela kvällen. Det var bara så gott. 

Ja sen fick man grisen på bilden. Precis som varje annan råvara som serverades har den en tre meter lång stamtavla men jag kan inte redogöra för allt det här, bara fatta: allt inklusive grönkålen hade blivit ordentligt kliat bakom öronen.

Alltså allt smakade fantastiskt men grönkålen får nog anses vara kvällens höjdpunkt, och den ena lärdomen av två. Den var helt enkelt förvälld och sedan stekt, jag tror i smör, med lite vitt vin och spiskummin. 

Detta spiskummin.

Det band ihop och förhöjde allt: grisens rimmade, glättiga sötma, den svarta riviga senapen (hemgjord, skojaru), grönkålen, de inkokta? lökarna och de syrligt marinerade äppeltärningarna som var strösslade över alltihop.

Till dessert kom lärdom två: 

gulddessert1

Guldpanettone (inte hemgjord!), guldhavtornsparfait (hemplockad och hemgjord) och gulddessertvin.

Den färg- och smakharmonin. Guld med guld.

H är också, ursäkta, matnörd. En gång när jag besökte hans hemstad helt kort och vi skulle äta lunch bjöd han hem mig. Han lämnade sitt byråkratkontor vid halvett, promenerade hem och ställde sig vid spisen i full byråkratkostym. 

Han grillade groteska bitar oxfilé med tjock fettkappa på roterande spett i ugnen. Till det fick vi maniokmjöl att doppa i, sallad på ruccola med pomodorini och om jag inte minns fel ett rivigt bourgogne-vin.

Frampå eftermiddagen återvände han till byråkratkontoret med bourgognefärgade tänder och glatt humör. Han är på alla sätt en man med stil.

Fet dröm

Jag hade en stor bit lardo framför mig på ett skärbräde. Det vita fettet skiftade ytterst lite i rosa. Jag skar långa, tunna skivor och lade åt sidan. Kniven, som såg ut som en tunn filékniv, gled motståndslöst genom fettet. Det vattnades i munnen samtidigt som jag var lite ängslig att det skulle bli, ni vet, för mycket.

Det var alltså nattens dröm. 

Lardo är väl inte så jättegott, men härligt dekadent. Grisspäck. Mmm.

…och kål och fläsk och kål och fläsk…

Den här vann, va?

Rimmat fläsklägg med surkål och potatis. Försök förstå hur stort själva lägget är.

Detta serveras på en tysk krog nära Centralen. Den är pyntad med träpanelser, kopparprydnadssaker och gröna plastunderlägg ovanpå de rutiga dukarna. Personalen/ägarna är polacker (it takes one to know one) som kör den gammeldags öststats-stilen: himlar med ögonen när man ställer för mycket frågor om maten, säger åt en att man ändå inte kommer gilla, och sånt. 

Surkålen var inte så värst sur utan mest flottig. Lägget var rätt gott trots sin skräckinjagande framtoning. Jag åt bratwurst till kålen, den var inte alls god utan närmast falukorvsaktig. Jag kände mig blåst, förväntade mig riktig korv av polacker. 

Under middagen blandades matoset och det hemtrevliga bankandet av sznitzlar (polsk stavning) från köket med Stevie Wonder-låten ”Ebony and Ivory”. Stämningsfullt.