Tag Archives: vegetariskt

Linspräktigheten och löjromsskammen

Linserna, så löjligt goda! Hade dem som byggsten till sallader i kylen, hade kokat en ganska liten mängd gröna med 1 hel schalottenlök, 1 lagerblad, några dillstjälkar och salt.

Jag var sugen på att äta varmt, så jag fräste på några gamla champinjoner, först utan fett och sen i olivolja, och la till tunt skivad fänkål (på tvären), en skivad morot och en hackad vitlöksklyfta. Sen linserna och en hutt balsamvinäger. Man hade kunnat ta vitt eller rött vin lika gärna. Torkad oregano och mycket svartpeppar.

Det kokade snabbt torrt och jag ville ha linserna lite sönderkokta så jag la till två huttar vatten också och lät det koka in. Hade tänkt riva ner parmesan i själva linsröran, men den fick så mycket smak helt av sig själv.

Till detta smörstekt bröd, riven parmesan och de örter jag hade hemma: dill, basilika, mynta. Obs att alla örter är goda att blanda, gärna mycket av varje (mer om det här).

Åhhh vad jobbigt det är att vara på präktig spardiet med linser.

Sådär brukade jag och min kompis AK säga jämt när vi var 19 och lagade spaghetti med ingenting utom fin parmesan och svartpeppar ur kvarn som vi allvarligt och noggrant malde över.

”Ååååh vad jobbigt det är att vara fattig student.”

Någon gång kom jag över en svinbillig hel lax som jag brottade ner i mitt lilla kök och gjorde en enorm bouille-a-baisse av. En annan gång ett halvt ton kronärtskockor som jag lyckades nosa upp för mindre än smöret som var till. Jag levde på studielån plus periodvis lite lön från hemtjänst eller restaurang. Jag hade alltid riktig parmesan och Lavazzakaffe. Det har inte ändrats.

Det är länge sen jag var sparsam med maten men efter sju månader i Buenos Aires utan att jobba är det dags för billiga proteiner. Min kombo Erika har också just kommit hem från en långresa. Häromsistens sa vi: nu lagar vi massa bönor och fryser in, det är ju dessutom gott.

I måndags blev jag under plötsliga omständigheter medbjuden på en firning av att en vän just sålt sitt hus. Kvällen började med att han diskret beställde in en magnumflaska champagne.

Vi åt en fantastisk trerätters på Atmosfärs uteservering i den varma kvällen och det hela var så spirituellt och trevligt att jag var alldeles uppbubblad när jag kom hem. Det kändes som att det stod löjrom rakt ut från mina öron, på ett härligt sätt.

Erika stod vid spisen och rörde i två stora grytor med olika bönsorter.

Hon vände på huvudet med ett leende när jag kom in: ”Hej var har du varit”.

Jag: ”Eh … ”

fast sen sa jag som det var.

Glorifierad tabboulehvariant av rester

Som vanligt akuthungrig. Som vanligt inget hemma utom rester och burkar. Då plötsligt händer det!

Jag hackade jättemycket bladpersilja. Skar ut det mjuka ur överblivna grillade kronärtskockor. Skivade smågurkor. Langade ner en halv burk kokt matvete – det är verkligen inte särskilt pepp när det kommer från burk, men fruktansvärt behändigt. Skölj noga.

Saltade och hällde över olivolja och rätt mycket citron. Pudrade över sumak.

Ni har koll på att sumak är hemligheten med tabbouleh va?

Sumak är hemligheten med tabbouleh.

Här är mängderna skockor och persilja. Eftersom alltihop bara är hittepå kan man förstås göra precis hur som helst.

Januarisoppa med solsken för noll spänn

rotsoppaTorget. 

Jag är när som helst beredd att utan tvekan deklarera min oändliga kärlek till torget. 

Förra lördan fanns det knöliga gigantiska sötpotatisar för fem kronor kilot. De hade lite fläckar, men de kändes hårda och tunga, och en torghandlare jag har mycket stort förtroende för lovade att de var fina inuti. Jag köpte en 1,5-kilos.

En annan av mina favorithandlare hade helt sjyssta sockerärter för 20 spänn kilot och koriander som varken var dyr eller billig men såg ut som att den låg uthälld på en kurvig bilkylare iförd endast lågt hängande jobbarbrallor och bara TAAA MIIIG! Jag tog. 

Jaha, de här grejerna och lite annat låg och glömdes bort i kylens mörker. I torsdags kom jag hem sådär ni vet akuthungrig men helt bestämd på att här skulle det ätas riktig mat. Jag högg ner sötpotatisen i bitar och ungefär lika mycket rotselleri, som jag räddade från en undergång i det tysta. Täckte med vatten i en kastrull, kokade upp.

Hittade en gul lök som hade möglat lite längst ut men var okej inuti. Skar den i smala månklyftor, krossade och grovhackade några vitlöksklyftor. Mortlade rätt mycket av mina just nu alldeles särskilt älskade kryddor från Goa: spiskummin, kardemumma, torkad chili (inte mycket), råkade ta grönpeppar i stället för korianderfrö eftersom det var rätt mörkt, och så korianderfrö.

Jag fräste på kryddorna i olja, la till löken, stekte på den ordentligt så den blev brynt, på slutet ihop med vitlök. Jag hade inget citronaktigt men fick syn på Gatorade-flaskan med kokosnötvinäger som jag köpte i Goa. Jag svär, den luktar mäsk. Men visade sig göra susen för smaken. En dryg bottenskyla av den fick åka med i stekpannan, koka upp, reducera lite, och sedan åkte alltsammans ner till rotsakerna. 

Säg att rotsakerna kokade tio minuter före löken, tio minuter efter. Jag gillar när löken har kvar lite tuggmotstånd, kom jag på när jag gjorde pumpasoppa i höstas, denna soppa är för övrigt i stort sett en plankning av det receptet.

Jag slängde ner en buljongtärning också och lite salt. Tog sönder rotsakerna lite mot kastrullens kant med en träslev utan att direkt mosa dem. I sista sekunden upptäckte jag sockerärterna i kylen, slängde ner en stor näve i två minuter. Strödde över hackad färsk koriander.

Sötpotatisens barnsliga sötma och rotsellerins lite vuxna beskhet kompletterade varann väldigt fint, smaker som var för sig är rätt trista blev liksom nya. Och det här med kryddor… hur har jag kunnat knappt använda kryddor förut? De lyfter ju vad som helst. Men släng de gamla malda och spring och köp hela kryddor som är hyfsat fräscha. Jag lovar, det är en god investering. Kolla, jag äter ju saker för fem spänn kilot. 

Jaha, nu undrar ni över den eleganta utgörningen på bilden? I dag när jag skulle äta soppresterna och bre en knäckemacka till upptäckte jag en nästan tom Tasty House-påse i skafferiet. I den fanns några kokosflagor och några sultanrussin. Jag tog det som ett tecken och strösslade på dem. Det lyfte soppan till man kan säga en himmelsk nivå.

Observera att koriandern har legat i åtta dagar i min kyl och fortfarande bara: TAAA MIIG! That’s my koriander.

Paj utan pajskal (men med komplikationer)

Föga anade jag att hela mitt privatliv skulle vändas ut och in bara för att jag ville uppgradera min koko sabzi.

Den här persiska rätten brukar kallas omelett, men mitt intryck är att den mer liknar det göttigaste i en paj fast utan det som gör matpajer tråkiga, alltså själva pajskalet.

Huvudingrediensen är sabzi, det som svenskiranier logiskt ofta översätter till ”grönsaker”, sabz betyder grönt på persiska. Det är en blandning av örter, bladgrönsaker och purjolök som säljs torkad i stora förpackningar. Man kan även laga rätten på färska blad eller blanda. F som har lärt mig brukar blanda torkad sabzi med fryst bladspenat och det blir mycket saftigare och godare.

I dag kom jag på att det borde finnas fryst sabziblandning, så jag gick till Teheran Supermarket. Där utspelade sig följande.

Jag: ”Har ni fryst sabzi? Jag ska laga koko sabzi.”

Butiksägaren: ”Nej, bara torkad, därborta.”

Hennes kompis (som gör patogh, dvs hänger bakom disken i sin polares butik), till mig på persiska: ”Va, är du irani?”

Butiksägaren, på persiska: ”Nej det är hon inte.”

Kompisen: ”Varför kan hon koko sabzi då?”

Butiksägaren: ”Hon har en iransk pojkvän, du vet han med såhär breda axlar och massa bling.”

Kompisen (glädjestrålande) till mig, på svenska: ”Irani man mycket bra, ja?”

Jag (besvärad men artig): ”Mycket bra.”

Kompisen: ”Hur länge tillsammans?”

Jag (mäter med blicken avståndet till utgången): ”Typ ett år.”

Kompisen: ”Var är han nu?”

Jag: ”Eh, jag vet inte. Vi är inte tillsammans längre.”

Kompisen (in horror): ”VA? Inte bra man?”

Jag: ”Han är en jättebra man, men vi gjorde slut. Det är länge sen. Sånt kan faktiskt hända.”

Hon (personligt förolämpad): ”Irani man mycket bra! Varför inte tillsammans?”

Butiksägarens kompis har härmed befäst iraniernas position som Mellanösterns polacker. Människor med högt hår och sofistikerad musiksmak som föraktar grannfolken och aldrig backar för att undervisa kompletta främlingar i hur de ska leva sina liv. Förresten har de också mycket gemensamt när det gäller matkultur. Kanske inte när det gäller innehåll, men inställning. Och mängd.

Efter detta rasbiologiska utfall – så lagar du koko sabzi:

Blötlägg torkad sabziblandning i mjölk i en timme – jag har hittills gjort det i vatten men butiksägaren lyckades inflika ett tips om mjölken under kompisens förhör. 

Blötlägg zereshk i vatten. Det är små röda bär som också säljs torkade.

Tina fryst bladspenat. Senast jag lagade detta (har inte orkat i dag) använde jag i stället en blandning av mangold och sötbasilika som jag fick över i somras och fryste.

Stöt valnötter lätt i mortel, det ska vara kvar bitar upp till 1/2 cm.

Smörj en ugnsform som är så liten att innehållet blir några centimeter högt. 

Krama vätskan ur zereshkbären. Stek dem försiktigt på låg värme i smör med lite, lite saffran. Lägg dem i en stor skål.

Krama vätskan ur det gröna, lägg i samma skål.

Knäck ner ägg, men inte så många att det blir en äggsmet som det simmar runt lite grönt i, utan det ska vara en mörkgrön tjock smet som binds ihop av ägg.

Rör ner valnötterna och salta.

Bre ut i ugnsformen. Grädda i 175 graders ugn tills färdig, ca 20 minuter men det beror förstås på tjockleken. 

Detta är ett receptskal. Jag har inte angett mängder eftersom jag ser detta mer som en modell. Vill du ha ett riktigt recept, kolla här eller här eller hos vår nya kompis Jessika, som verkar haj på persiskt över huvud taget.

Mängd för zereshk och valnötter: de ska vara små smakexplosioner som dyker upp här och där, inte utgöra halva smeten. Men du kan strunta i båda.

Du kan också strunta i saffran. Du kan laga rätten på bara torkade blad. Du kan steka den i panna i stället för i ugnen, glöm i så fall inte vända. I en del recept är det med bakpulver för att få den fluffigare, men jag tycker inte det behövs. Gurkmeja ska man nog egentligen ha men det är inte jag så förtjust i. Vitlök ingår också i många recept. 

Gör som du vill, men ta ett råd: om någon frågar dig varför du kan sabzi, säg bara ”skit du i det” och dra.