Tag Archives: kärlek

En hemlig (och arg) japansk juvel

Den kallas Buenos Aires konstigaste restaurang. Och, ja, är väl det.

Det såg ännu mer stängt ut från utsidan. Hade vi inte vetat det så hade vi absolut inte kunnat föreställa oss att någon var där inne bakom de fördragna gardinerna.

Sukiyaki är en japansk restaurang där en tandlös och sur farbror ställer fram det han tycker du ska äta, tar betalt vad han tycker och antingen struntar i att svara på tilltal eller ger dig en utskällning.

Det är värt alltihop för maten är fantastisk. Vi fick först ett rejält fat riktigt fin sashimi av red snapper, lax och bläckfisk. Sedan ett lika rejält och lika gott fat gyoza. Sen kom själva sukiyakin.

Ito San slängde i ett par fettklumpar. Utöver Harus bokning på japanska hade vi inte lyckats få honom att prata och var osäkra på om han förstod vad vi sa. Jag tänkte att han måste kunna spanska för att kunna driva en restaurang här.

”Är det grisfett?” frågade jag och pekade. Jag tänkte att det i alla fall borde vara en fråga som intresserade honom.

”Grisfett, är du inte klok? Du ser väl att jag har biffkött här?” klapprade han knappt begripligt med gommarna.

”Vilken styckningsdel är det?”

”Du frågar för mycket. Gå till ett dyrt ställe och fråga hundra frågor, eller till Coca-Cola och fråga vad de har i läsken. Det här är ett billigt ställe, här äter man, punkt slut.”

”Jag kommer från Polen, där äter de nästan bara gris.”

På detta följde en lång och upphetsad utläggning  som innefattade polackernas lidande under andra världskriget, Auschwitz, Hitler, pax americana och dödandet av Osama bin Laden.

”De gör som de vill, precis som de vill”, medan han laddade i grönsaker, kött och tunn, söt soyaaktig sås i grytan och rörde runt.

Han hade levt här i femtio år sa han. Kriget i Japan ville han inte alls prata om. Mitt middagssällskap, som nog inte var riktigt lika entusiastiskt över mitt plötsligt påkomna djupintervjuande som jag, skruvade på sig. Då var sukiyakin lyckligtvis klar.

Vi fick varsitt rått ägg att knäcka i en skål och vispa upp. ”Titta på färgen, riktiga från landet, inga skitägg som ni får på andra ställen.” Sedan fiskade vi upp kött, salladskål, tofu, lök och shiitakesvampar ur grytan och doppade dem i det råa ägget.

Jag hade aldrig ätit sukiyaki innan. Det var alldeles nytt och löjligt gott.

Medan vi åt stod han och såg på teve i köket och sög i sig några överblivna gyoza.

Notan landade på 500 pesos (ca 850 kr) för fyra personer. Vi drack en flaska sake och en literflaska öl.

När vi skulle gå kom han uthasande från köket med en hel torkad bläckfisk i högsta hugg. ”Man river den i bitar bara, såhär. Går ju inte att äta utan tänder.” En plastpåse kom fram och D emottog den oväntade presenten.

På vägen hem stank hela bilen fisk. Alltså, jag vågar inte säga vad vi gjorde med den. Men den fick inte alls ett så ärofullt slut som den förtjänade.

Kort meddelande ang den vietnamesiska middagen

Det gick bra.

Alla åtta gästerna ville vara med och laga mat. Ingen ville lämna det fyra kvadratmeter stora köket för att inte missa den övriga matlagningen, umgänget, kockapilsnern och jointen som gick runt (själv röker jag inte, for the record).

”Som att laga mat på bussen” sammanfattade M glatt. Tilläggas bör att en Buenos Aires-buss är a. sardinburksfull och b. kränger kraftigt pga chaufförens mordlystnad.

Jag noterade att det enda man behöver göra för att lura argentinare att äta grönsaker är att presentera dem i form av en leksak, i detta vall vietnamesiska sommarrullar som man fick rulla själv.

Där satt de alla åtta och knaprande på morotsstavar och böngroddar. Mycket komiskt.

Lyckligt förslavad och matmanisk

I lördags i en bar.

D (pekar med tummen mot sin kombo M som sitter intill): – M undrar om du vill komma hem till oss och laga mat.

Jag: – Varför frågar han inte själv?

D: – Varför frågar du inte själv?

M: – Jag är väl lite blyg.

D: – Han är lite blyg.

Deras vän L (från hörnet): – Vad pratar ni om, ska du laga mat Kinga? Jag kommer gärna.

Alla i närheten: – Jag med!

Det blir på torsdag och jag har fått för mig vietnamesiskt för jag har varit sugen på det länge och de bor precis bredvid Chinatown där man får tag i väldigt mycket bra grejer, inte minst färsk fisk och skaldjur.

Jag har inte jättekoll på vietnamesisk mat och det mesta jag kommer på blir mer vagt asiatiskt. Det ska helst vara mycket, roligt och gott utan att bli alltför dyrt också. Samt gå att laga i ett litet kök som saknar nästan all köksutrustning – utom ugnsformar och en bra wok.

I går köpte jag ett stånd mangold (2 pesos, 4 kr) och testade två varianter: en förvälld och smaksatt med endast soya i en omelett som blev jätteokej och en hårt wokad med chili, vitlök och ostronsås som blev sjukt god. Blir även sjukt snygg med sesamfrö som jag inte hade hemma. Vill gärna använda ägg, kanske en ugnsomelett med räkpasta?

I dag köpte jag ett halvt kilo skärbönor (2,50 pesos). Alltså jag tror inte ens det finns någonstans i Asien. Men man kan ju smaksätta det med vad som.

När jag googlade runt hittade jag underbara saker hos två av the usual suspects: Lotta Lundgren och Patrik. Lagade inget som liknade Lottas recept, utan det påminde mig bara om en lika god som enkel mezerätt jag fick på Sarkis nyligen: färska lättkokta bondbönor med labne (avrunnen yoghurt). Fast jag tog då skärbönor och vanlig tjockyoghurt som jag hade hemma. Det blev middag vid spisen och ska inte vara med på torsdag.

Från Patriks recept snodde jag chilifrukten kremerad i olivolja, tog ur den och råstekte sedan skärbönorna hårt så de fick svarta fläckar. Bara salt. Alltså fy fan va gott.  Testade att röra ner lite hackad färsk mynta på slutet men det var inget vidare. Tror jag gör en sån fast med neutral olja och koriander. Tror inte att det blir tjatigt trots samma metod pga grönsakerna reagerar olika på den hårda stekningen + den ena blir såsig och den andra torr.

Och så har jag botaniserat runt bland Maggies recept här på Pre-tequila:

Grillat sidfläsk med koreansk chilipasta (innehåller även en god gurkgrej som jag just tänkte mig, älskar gurka).

Biffsallad med rostad chilidressing.

Och så funderar jag på pomelo- och räksallad typ som den här fast med jordnötter.

Blir det för mycket frukt om man även kör en mangosallad? De är väldigt fina nu, mangosarna.

Kanske köpedumplings, de är väldigt bra här. Häromdagen åt jag såna fyllda med gris + hakusay hemma, jag brydde mig inte ens om att röra ihop en sås utan bara skvätte över sesamolja, soja, äppelcidervinäger (hade ingen annan). Det var grymt.

Fast egentligen vill jag inte ha så många rätter, jag tror det vore roligt för gästerna att hålla på och bygga sina egna sommarrullar och doppa i fisksås men då får jag nog börja välja bort. Sommarrullar med fisksås är det jag egentligen är riktigt sugen på.

Och lite en fisk som en bekant lagade till mig här i Buenos Aires för ett år sedan – lyckligtvis avkrävde jag honom receptet, såhär går det:

4-5 tablespoons grated ginger
4-5 cloves of garlic
3-4 medium green chillies
handful of coriander stalks (scraped)
250 ml lime juice
2 lemongrass stalks (pounded)
handful of kaffir lime leaves (remove stalks)
sugar and fish sauce to taste (I’m not sure of the
quantities)

blend everything then add the whole lemon grass stalks
and marinade the fish in half of the liquid, then cook
and coat with the other half.

”Cook” betydde i det här fallet att fisken var vänd i mjöl (hm?) och friterad. Det gjorde att marinaden fastnade ordentligt… alltså det var så sjukt gott.

Det är också för mycket varma rätter. Kan inte hålla på och stressa med att hålla saker varma eller värma dem, och några kommer alltid ca 2 timmar försent medan resten vill äta.

Alla förslag mottages tacksamt. Obs ska vara enkelt. Obs ska bli bra. Jag blir ju gärna förslavad igen.

Tillbaka i Buenos Aires

Jag har haft turen eller skickligheten eller karman att hamna hos världens bästa hyrestant, V. Jag har haft lite cashproblem och lagar frenetiskt mat åt henne för att hålla henne happy. Det funkar.

I dag fick hon gnocchi med sås på färska tomater, aubergine och kapris, en variant på den här. Obs, auberginen i små bitar, använd bara det som är närmast skalet och stek noga.

V har långt ljust hår, är jättejättesmal och ser ut som 25 (är 41). Jag var rädd att hon inte skulle gilla att äta. Ingen fara alls.

Medan vi åt berättade hon en skräckhistoria om en rätt hon lagade åt sin ”boyfriend” en gång, med senap som hade blivit dålig och förstörde hela rätten. Och – här spärrade hon upp sina ljusblå ögon och sänkte rösten – idioten låtsades som ingenting och åt upp alltihop! Fast det var asäckligt! Själv kunde hon inte få ner en tugga!

Jag frågade vad som skilde en ”boyfriend” från en boyfriend. ”Den här händelsen” sa hon bistert.

När jag gjorde en väldigt skeptisk min sa hon:

”Plus cirka två miljoner andra saker.”

I mitt kvarter, alltså verkligen själva kvarteret, finns bland annat en judisk skola, en bensinstation, en hälsokostaffär, ett klassiskt kafé, en liten filmklubb, en kyrka och en grossist som säljer tunnor med oliver och olivolja och torkad frukt och nötter och torkad getost och allt möjligt annat, den upptäckte jag i dag så jag får återkomma.

Jag är så glad att jag bor här nu.

Spontangästblogg igen!

Mejl från Legenden Ulf:

”Råkade se råbiffskonversationen. Och råkade häromdagen formulera ett recept på MIN råbiff till en kompis som anser att jag kunde turnera i folkparkerna med den. Den slår garanterat Brogatans, och mogna herrar gillar den särskilt vilket kanske passar till Maggiepappan.

2-4 pers.

Nymalen nötfärs 150-200 gr/pers (mald en gång, inte två)
1-2 dl olivolja
1-2 gul lök
1 knippe persilja
kapris efter behag, typ 50-100 gr avrunna
2 äggulor/pers
2-4 msk dijonsenap
1-2 pressade vitlöksklyftor el fler
salt, peppar, cayennepeppar
ev worchestershiresås några stänk, ev kalvfond några stänk
(Knäckebröd till)

* Lägg fram färsen, äggen och oljan i tid så de blir rumstempererade.
* Finhacka löken och grovhacka persiljan, spara någon nypa av varje (och lite kapris) till dekoration.
* Ta en äggula/pers i en bunke, vispa lite, (här brukar jag ta i kryddor o vitlök eftersom konsistensen blir bättre), rör strilvis i olivolja (ägg och olja måste ha samma temperatur) tills det känns lagom. Blir det inte majonnäskonsistens utan flytande gör det inget, men det är väl målet.
* Rör ner färsen, löken, persiljan, senapen och – på slutet så de inte krossas helt – kaprisen. Blanda väl.
* Smaka av med mer salt, peppar, cayenne, ev lite w-sås, ev lite kalvfond, kanske mer senap.
* Låt gärna stå en stund för smakernas giftermåls skull.
* Lägg upp ett lagom berg/tallrik, gör en grop överst, lägg en äggula där, smycka runt gulan med lite lök, kapris och persilja.
* Aah!”

Något säger mig att jag borde umgås mer med Ulf. Och att det kanske är hans poäng också.

Råbiff åt Pappa

Maggie: Varför kan du inte komma på råbiffsfestivalen?

Jag: Måste hjälpa några att flytta.

M: Kan du inte skicka nån annan?

K: Jag har inga tillräckligt hängivna män just nu.

M: Ska jag fråga pappa?

K: Meh vafan. Jag bjuder din pappa på råbiff en annan dag istället.

Maggies pappa är alltid hjälpsam. När jag fick ett fint pris i höstas och bjöd in alla på facebook och twitter på champagne insåg jag ungefär samtidigt att mitt tåg skulle landa i Malmö en timme efter att Systemet stängt. Så jag frågade på twitter om nån kunde handla champagne åt mig. Maggies pappa, som såklart twittrar, anmälde sig direkt.

Sen researchade han fram den bästa champagnesorten som jag kunde ha råd att köpa några lådor av. Sen åkte han och handlade och la den på kylning. Sen researchade han vidare. Då påträffade han en dålig recension av just den champagnen.

Så han packade ur alla flaskorna ur vinkylen, åkte tillbaka till Systemet och bytte dem till en bättre sort. Sen bar han upp alltsammans och stack hem. Han skulle nämligen köra med ett släp genom halva landet nästa dag och hjälpa någon annan med nånting.

Hela tiden bara garvar han, och är inte alls menlös utan bara helt snäll. När jag skulle rådda champagnen med honom sms:ade Maggie hans nummer till mig. Kontakten hette Pappa, och, ja, eftersom det namnet ändå var ledigt heter han fortfarande så i min mobil.

Och nu ska han alltså få råbiff.

Jag vet att du läser, när passar det?

Snabbsurkål (I just can’t get enough)

Uppmuntrad av syrlighetssug och öststatsfeelingen i helgens nya butiksfynd, och kanske lite av ett helt tomt kylskåp och akut hunger, gjorde jag snabbsurkål till middag:

Jag blötlade 1 liten näve torkad svamp. Skar 2 potatisar i bitar för att spara tid (kalla mig barbar, varsågod). Kokade och hällde av när de var nästan klara, tillbaka i kastrullen, hivade ner ett par rejäla nävar ur en burk polsk köpesurkål (kapusta kwaszona) plus svampen. Lät koka en liten stund. Svartpepprade mycket.

I polsk kål har man inte potatis. Däremot kokar man den med allehanda kött i många timmar. Potatisen är en genväg till lite mjukhet och mättnad för den som saknar korv, och mitt kylskåp var som sagt tomt. Jag tog en smörklick på slutet. Och så hade jag creme fraiche till, det skulle man aldrig få i Polen.

Jag betvivlar att någon som inte är uppvuxen på surkål skulle tycka det här var särskilt gott men jag blev glad av det. Här finns det riktiga receptet på polsk surkålsgryta, bigos, och lite om vad som skiljer det från en choucroute.

UPPDATERAD: Måste lägga till kvällens soundtrack. Som har just inget med surkålen att göra.

”You will miss sunrise if you close your eyes.”