Tag Archives: livet

Ni får själva ta med till begravningen

I går drack vi upp Kazukos mamma Masayos fina femåriga umeshu (surplommonkonjak/starkvin) som jag hade schläpat ända från Japan. Jag hade tänkt spara den tills något rejält behövde firas, typ att jag hade fött mitt första barn. Men det finns sedelärande historier om människor som sparar väldigt fina champagneflaskor till ett väldigt speciellt tillfälle. Tillfället blir aldrig speciellt nog, plötsligt dör de och sen på begravningen har champagnen blivit avslagen. Man ska inte vänta för länge. Inte på något.

p1010852

Jag cyklade hem sent från jobbet. Tjugo minuter tidigare hade jag skiljts från världens bästa kollega, hon som jag är tacksam för varje dag. Hon ringde och frågade om jag skulle komma och äta med henne och hennes sambo. Det skulle jag. 

En stund senare ringde hon igen: de hade sprungit på en vän vid trafiklysena och bjudit hem sig och mig till honom i stället. Vi skramlade ihop blandade fiskar och grönsaker. Det fanns en flaska vin. Under middagen höll hans man på med tvätten, deras ungar gick in och ut, ingen tvingades sitta fint vid matbordet men en ville, en rolig och klok, tänk att man kan vara det när man är tretton.

dsc02998Laxen var listigt tillagad på låg temperatur i sin vakuumförpackning enligt tv-Niklas recept. Kanske det bästa man kan göra för fryst vildlax, som ju annars är lite trist?

Efteråt delade vi broderligt och systerligt på den lilla burken med umeshu. Alla tyckte om, inklusive trettonåringen. Jag tyckte om dem.

Annonser

Hearts on fire

dsc025271Ta de finaste hjärtan du kan hitta. 

Öppna genom ett välriktat hugg och genomborra med spett.

Bränn på häftig glöd och håll sedan på halster länge.

Kasta bort.

****

Izakaya kallas de enklare ölsjapp där man även får riktigt fina grillspett och andra smårätter. Man beställer några rätter i taget vartefter, kvällarna blir lätt långa, rösterna höga, gesterna yviga.

Men snacksandet är så underbart sofistikerat jämfört med your average chilinöt. Medan folk sakemarinerar sina hjärnor till apstadiet tar de in små assietter med wokade böngroddar, picklade maneter, sesamslungade kålsorter – och  framför allt allehanda grillspett. 

dsc02532

Det hela brukar tillagas på en avlång och ganska djup grill direkt bakom bardisken som på det här stället i Kyoto. Det är ett duttande och snurrande och flyttande med spetten. Att gästerna är fulla är ingen anledning att ge dem operfekt mat.

dsc02535Spetten träs ofta vartefter förutom de krångligare, här till vänster kyckling varvad med vårlök. De doppas hastigt före och efter grillning i en djup bytta med grillsås som står framme intill grillen.

Eder utsända försökte luska ut innehållet på just detta ställe där såsen var extremt god, men svår språkförbistring förelåg så det enda jag fick reda på var: soja, kycklingbuljong, kryddor, socker. Dock inte så mycket socker att marinaden blir tjock och glansigt glaseringsartad. Den droppar fritt och osegt, om ni förstår. Jag frågade om surt och de blånekade, men jag misstänker att det åtminstone är lite sake i.

Visst är det ganska ofräscht att rå kyckling doppas i den rumsvarma byttan, där även färdiga spett doppas före servering? Man äter alltså den okokta, kyckling…besudlade såsen. Jag blev i alla fall inte sjuk. Kanske beroende på de tjocka kolbitarna som flöt runt i såsbyttan. 

****

De sista fyra grillspetten på menyn, i rätt ordning:
Heart.
Skin.
Soft bone.
Wing.
dsc02528

Okonomiyaki-fest i förorten

Hiroshima är känt för tre saker: atombomben, ostron och okonomiyaki. De två första kommer jag inte att beröra vidare här. 

Jag kom egentligen till Hiroshima för att laga nudlar med Kazukos pappa som är kock. Men snabbt började hela familjen diskutera vart de skulle skicka mig för att prova stadens lokala specialitet.

dsc02568

När alla enats ritade Kazukos syster en ambitiös karta på baksidan av en A3-affisch. Kazuko och jag sprang genom hällregnet till pendeltågsstationen, åkte tåg i tjugo minuter och strävade någon kilometer genom mera regn och kyla i en av Hiroshimas närförorter.

När vi öppnade dörren möttes vi av kubansk salsamusik och den omisskännliga lukten av spiskummin – Hiroshimas främste okonomiyakikock kränger nämligen även fajitas, tortillas och chili.

dsc02559

Mannen som har utklassat hiroshimas kockar i den lokala paradgrenen kommer från Guatemala och heter Fernando Lopez.

Han jobbade i många år med crossover-mat i New Orleans. Sedan drog han vidare till Hawaii där han träffade sin japanska fru. De flyttade till Hiroshima och öppnade en krog med latinamerikansk mat, men det funkade inte.

”Det är inte lätt för japaner att vänja sig vid främmande mat. Folk går inte bara in och tar en fajita om de inte vet säkert att de gillar det”, berättade Fernando Lopez.

”Men alla i Hiroshima vill alltid ha en okonomiyaki.”

Så han sökte upp den bäste, jobbade under honom i ett par år och öppnade för nio år sedan eget. Affärerna går bra. Och han får en och annan fajita såld.

Några kanske undrar vad okonomiyaki är? 

Det är en till synes rätt ocharmig ihopplocksrätt av stekta nudlar (här udon, vanligast soba)…

dsc02556

…pannkaksliknande knapriga bottnar, vitkål, bacon, böngroddar…

dsc02561

…friterade små tempurabitar av bläckfisk, flagor av torkad tonfisk, stekt ägg…

dsc02564

…och så den speciella okonomiyakisåsen, som är en ripoff av worchestersås, och smulad torkad tång. Med variationer, förstås. Detta är Hiroshima-modellen, som självklart överträffar alla andra i äkthet, raffinemang och smak.

Kazuko klagade på att hon inte kan få tag på bra Hiroshima-okonomiyaki i Tokyo. Fernando Lopez tipsade henne om ett ställe. Hon sa att det låg fel till för henne, på andra sidan stan, men frågade vem som hade det.

”A very good friend. The one who trained me”, sa Fernando. Då skrev Kazuko upp adressen.

En viktig sak är att alltsammans steks på ett stort stekbord där kockarna skjutsar och vänder och joxar med okonomiyakisarna med speciella stekspadar. Vändmomentet är flott.

dsc025621

Det hela serveras också längsmed kanten på stekbordet, och man får en liten stekspade som man hugger sig bitar med.

Jag trodde inte jag skulle gilla det här – det kändes på något sätt för likt sånt jag lagade som fattig student, och vadå, stekta nudlar med worchestersås, hmm – men det är faktiskt gott och på något märkligt sätt fräscht. 

Vi tog också in fajitas, det tyckte Fernando var kul. 

När vi satt där och knaprade som bäst kom ett sms från Kazukos pappa:

”Blir det några nudlar eller vad?”

Här lämnar jag er med en cliffhanger.