Något helt annat om Iran

Det är så sorgligt. Jag tar små pauser. Nu är en.

Vi var där på jobb och jobb och jobb och bara sprang och sov inte och åt det vi hann, fler hamburgare på en vecka än jag normalt äter på ett år: i tutande taxibilar, på språng i demonstrationerna, med en hand framför datorn mitt i natten. Lyckligtvis var de väldigt goda. Riktig nötfärs, fina inlagda gurkor med lagom syrlighet, slät majonnäs och ingen ketchup, läppstiftsröda tjocka tomatskivor. 

Alla var så snälla. Alla ville bjuda oss på mat. Vi sa nej och nej. Här är en helt vanlig frukskål hemma hos en:

En kväll lyckades vi gå på en restaurang med persisk mat. Vi frågade efter ghorme sabzi. De hade inte det. Två dagar senare åt vi där igen. När vi satt med våra köttfärsspett kom ägaren med en liten plastbytta. ”Jag hade tyvärr bara med mig lite ghorme sabzi hemifrån åt mig själv, men här får ni i alla fall smaka.”

Barbari-bröden, de avlånga med sesam som också finns på Möllan, var segare, tunnare och mörkare. Man såg ofta folk bära runt dem i högar på stan. Om man balanserar ett, eller en hög, på sin utsträckta hand så viker de sig inte, så hårda är de. När jag kom hem frågade jag på Teheran Super varför de gör dem så mjuka och tjocka. ”Det är annat mjöl och annat, du vet, liv”, sa ägaren.

De enda som inte försökte bjuda på mat var en afghansk familj på femton personer som vi tillbringade en halv dag med i deras trerumslägenhet med vattenkran på gården och gasspis på balkongen. Den femtonåriga dottern ställde fram varsitt glas med illorange saft åt oss på en bricka på golvmattan. Efteråt har jag tänkt flera gånger på att ingen av oss, jag, min fotografkollega eller vår tolk, drack av saften. Undrar vad de tänkte om det? Jag ser de orörda glasen i kristallmönster med handtag framför mig. Hur bestämdes det vem som skulle få dricka upp saften när vi gått?

Samma kväll åt vi kokta favabönor på marknaden i Lalehparken. Man köpte dem som ett snacks i liten plastbytta och fick själv pudra med kryddor och hälla över vinäger. Det var gott.

En sen kväll överraskades vi av åskregnet och kastade oss in i en affär med nötter och torkad frukt, stor som ett genomsnittligt Ica. Tolv sorter bara av pistagenötterna. Den kanske elvaåriga dottern förklarade allt på engelska: ”This… other roast. This… sweet roast. This…. other sweet roast. This… other roast.”

Vi var fallfärdiga. Vi orkade inte köpa något till slut, gick bara hem och sov. Jag hade inte med mig en enda nöt hem från Iran. Inte någon mat faktiskt.

Av alla som hörde av sig på twitter var det flera svensk-iranska läsare som tipsade om vilken mat jag absolut inte fick missa, mitt i kravallerna. Jag hade föresatt mig att hinna med fesenjoon, en köttgryta med valnötter. När vi steg ombord på planet hem och jag direkt somnade med hakan mot bröstet drömde jag att vi fick det till flygplansmat. Vilket underbart sammanträffande, tänkte jag i drömmen.

Oavsett hur det här slutar vill jag säga till alla: åk till Iran. Adoptera en matnörd, eller låt dig bli adopterad. Ingen frihetssträvan tjänar på isolering. Alla diktaturer förlorar på direkt utbyte mellan sina undersåtar och människor utifrån som delar deras intressen.

Åk dit, kolla på fin natur och feta moskéer, njut av folks öppenhet och gästfrihet, smaka på den omsorgsfullt tillagade maten med sina unika smakbrytningar, tillagad på världens finaste råvaror. Alla kan inte förändra världen, men alla kan vara en del i en positiv utveckling genom att göra det de själva tycker är roligt. Det tror i alla fall jag. 

Till att börja med kan du läsa på allt om persisk mat hos Sofia.