Tag Archives: Buenos Aires

En hemlig (och arg) japansk juvel

Den kallas Buenos Aires konstigaste restaurang. Och, ja, är väl det.

Det såg ännu mer stängt ut från utsidan. Hade vi inte vetat det så hade vi absolut inte kunnat föreställa oss att någon var där inne bakom de fördragna gardinerna.

Sukiyaki är en japansk restaurang där en tandlös och sur farbror ställer fram det han tycker du ska äta, tar betalt vad han tycker och antingen struntar i att svara på tilltal eller ger dig en utskällning.

Det är värt alltihop för maten är fantastisk. Vi fick först ett rejält fat riktigt fin sashimi av red snapper, lax och bläckfisk. Sedan ett lika rejält och lika gott fat gyoza. Sen kom själva sukiyakin.

Ito San slängde i ett par fettklumpar. Utöver Harus bokning på japanska hade vi inte lyckats få honom att prata och var osäkra på om han förstod vad vi sa. Jag tänkte att han måste kunna spanska för att kunna driva en restaurang här.

”Är det grisfett?” frågade jag och pekade. Jag tänkte att det i alla fall borde vara en fråga som intresserade honom.

”Grisfett, är du inte klok? Du ser väl att jag har biffkött här?” klapprade han knappt begripligt med gommarna.

”Vilken styckningsdel är det?”

”Du frågar för mycket. Gå till ett dyrt ställe och fråga hundra frågor, eller till Coca-Cola och fråga vad de har i läsken. Det här är ett billigt ställe, här äter man, punkt slut.”

”Jag kommer från Polen, där äter de nästan bara gris.”

På detta följde en lång och upphetsad utläggning  som innefattade polackernas lidande under andra världskriget, Auschwitz, Hitler, pax americana och dödandet av Osama bin Laden.

”De gör som de vill, precis som de vill”, medan han laddade i grönsaker, kött och tunn, söt soyaaktig sås i grytan och rörde runt.

Han hade levt här i femtio år sa han. Kriget i Japan ville han inte alls prata om. Mitt middagssällskap, som nog inte var riktigt lika entusiastiskt över mitt plötsligt påkomna djupintervjuande som jag, skruvade på sig. Då var sukiyakin lyckligtvis klar.

Vi fick varsitt rått ägg att knäcka i en skål och vispa upp. ”Titta på färgen, riktiga från landet, inga skitägg som ni får på andra ställen.” Sedan fiskade vi upp kött, salladskål, tofu, lök och shiitakesvampar ur grytan och doppade dem i det råa ägget.

Jag hade aldrig ätit sukiyaki innan. Det var alldeles nytt och löjligt gott.

Medan vi åt stod han och såg på teve i köket och sög i sig några överblivna gyoza.

Notan landade på 500 pesos (ca 850 kr) för fyra personer. Vi drack en flaska sake och en literflaska öl.

När vi skulle gå kom han uthasande från köket med en hel torkad bläckfisk i högsta hugg. ”Man river den i bitar bara, såhär. Går ju inte att äta utan tänder.” En plastpåse kom fram och D emottog den oväntade presenten.

På vägen hem stank hela bilen fisk. Alltså, jag vågar inte säga vad vi gjorde med den. Men den fick inte alls ett så ärofullt slut som den förtjänade.

Annonser

Andras jul

Julfirningar jag missade pga svår förkylning, samtliga i Buenos Aires:

Min hyresvärdinnas familjejul – de vuxna barnen och de skilda föräldrarna tog med vars två sallader till hennes bror. Hon gjorde en av ruccola och balsamicokokta päron och senapsdressing som enligt henne var god, och en av hackade kokta rödbetor och hårdkokta ägg med creme fraiche som inte var god. Sen spritfest någon annan stans.

Tangojulen – vad det låter som. Kommentar: ”det hade ändå inte varit kul för dig, alla bara dansade”.

Den iranska familjejulen – julgran, julklappar, chelo kebab med ris. Kommentar: ”vi firar som de kristna, haha!”.

Den judiska familjejulen – läsk och brownies vid poolen. Därefter grillning och julklappar. Kommentar: ”alltså farsans fru är kristen”.

Den svenska julen/Karl Bertil Jonssons jul – chattar precis med en svensk kompis som fixade grillning på takterrass med några andra svenskar, och sen: ”på väg hem blev jag indragen på någon bar, ytterligare 2 öl där, sedan vid järmvägen satt gatufolket och härjade, jag fastande med dem i 3-4 timmar till kl 8-30 på morgonen vi delade nog 6 liter öl! snackde notionalism, porro och paco!”

Jag: ”lägg av! och inte rånad?”

Han: ”Nix vi bondade bra”

Den kristna julen – jag och den judiska vännen hade planerat att ägna juldagen åt att äta finglass, läsa julevangeliet högt ur King James Bible och mixa in gammal evangelisk country. Uppskjutet på obestämd framtid.

Fyrverkerierna skrämde slag på mig igår kväll när jag låg och febrade mellan sömn och vaka. Jag är ganska skotträdd och glömde hela tiden bort att jag redan visste att det bara var fyrverkerier. I dag när jag stapplade ut efter kaffe slängde några ungar en smällare som oavsiktligt blåste ner precis vid mina fötter. Såhär ska det tydligen fortsätta fram till nyår.

Martin Ezpeleta skrev roligt om argentinsk jul nyligen. Jag tycker det är skönt det där, att det inte är så… elegant. Ni kan över huvud taget ta och läsa hans blogg, han är grym. Här även i ordets ursprungliga bemärkelse, och rightly so.

Inälvsbricka och andra köttäventyr från i vintras

Okej Patrik, here goes.

Denna blandade inälvsgrill på en krog i Buenos Aires är för två personer. Man börjar med korvarna: chorizo och blodkorven morcilla (uttalas morsischa på den argentinska dialekten), den senare måttligt god. Alltså… blodpudding. Jag är helt enkelt inte förtjust.

Sedan kalvbräss, tunntarm (fylld eller otömd? alla dessa frågor) och njurar dårå. Min njurdebut. Väntade mig att gilla. Gillade inte. Smakade kiss.

Om jag ska vara helt ärlig. Så gillar jag att tänka på inälvsgrillbricka mer än att äta den. Nuff said.

Alla restauranger har ungefär en sån grill. Alla jag var hemma hos som hade någon större uteplats än en fransk balkong hade också en sån grill. När jag sa nåt som ”oj det var en rejäl grill” kollade folk bara som om jag var dum och frågade: ”Vadå, hur grillar ni i Sverige?”

Annan restauranggrill. Det är alltså fotat utifrån. Och det där är alltså stora bitar av lamm och ko på långa spett.

Köttfrukost. Jag hade bestämt lunchträff och försovit mig efter en lång utekväll. Så med intorkat öl i håret hoppade jag ur sängen i kläderna, småsprang till lunchrestaurangen och, ja, de hade inte bran flakes.

Styckningsdelen heter bife de chorizo men har inget med korv att göra. Mer om begreppsförvirringen här, och här en facebook-fanpage jag råkade hitta när jag googlade. Cute!

Samma dag åt jag fin italiensk glass till middag. Det var allt jag åt den dan. Åh det var härligt.

Kalvbräss i Montevideo. Saluhallen i hamnen, massor av köttkrogar med stora grillar vända mot gångarna så man kan spana på dem. Jag tyckte att jag hade spanat bräss men frågade för säkerhets skull:

”Muuu?” (pek mot halsen)

”Vill du ha hals”  frågade servitrisen och pekade mot sin nacke.

”MUUUU” ropade jag i panikfalsett (som en kalv som just ska bli befriad från sin, öh, bräss var det tänkt) och pekade mitt frampå min hals.

”Aha, mollejas. Dricka?”

Egentligen är ju bräss för fett för att äta så mycket av. Man blir matt och oljigt trött i munnen. Men då kan man skvätta över lite citron.

Asado de tira, revben. Just de här var inte så jättegoda, dödgrillade.

Annars var det svårt att få tag i kött som inte var fantastiskt. Även på de värsta turistfällorna är grillen riktigt riktigt bra.

Kruxet är att alla är ointresserade av allt annat. Så efter några veckor inträder lätt en viss grönsaksfrustration. Då kan man äta en tarta de verduras:

Paj utan onödigt mycket pajskal. Huvudsakligen mangold tror jag. Saftig, enkel, mättande. Liknar i allt väsentligt en iransk koko sabzi.

Generellt är det väldigt trevligt att alla förutsätter att man ska äta som ett monster. När jag fick in just denna uppskattningsvis halvkilos pajbit frågade servitrisen om jag var säker på att jag inte skulle ha något mer till.

Jag längtar jättemycket nu.

Efter köttorgasmer, vitt bröd och friterade grönsaker

Då var man hemma igen och allt är precis likadant.

Under en månads tid har jag levt på vitt fluffbröd, pizza, gigantiska köttstycken och friterad mat. Det syns.

I Ecuador kändes det som att fritösen måste ha varit varje människas bästa vän. De stoppade i allt; kött, fisk, morot, salladsblad, potatis. Varenda räka var friterad.

Och även om kött är bra så fungerar inte Atkins om den enda motionen du får är promenaderna mellan Buenos Aires uteserveringar, parrillas, barer, och så vidare. Som toppas med en liten siesta då och då.

Därför är det sträng diet som gäller nu. Det är skillnad att vara 30 och 20, iallfall fysiskt.

Det kommer bli mycket soppa känner jag.

Här är en:

Skala morötter, rotselleri och persiljerot och dela dem. Hacka en schalottenlök och en bit ingefära.

Fräs löken, ingefära och ett par tsk curry i solrosolja i en kastrull. Häll på 3/4 liter grönsaksbuljong och låt det koka upp

Släng i rotfrukterna och koka i typ 20 minuter till.

Rotfrukterna ska vara mjuka, för sedan är det dags för mixern.

Tillsätt någon tsk honung, lite färskpressad citron (du får ju smaka för att se hur mkt du känner för) och sedan salt och peppar.

Om man vill vara lite fancy så droppa över lite grädde när du hällt upp soppan i skålar.

Toppa med mycket koriander.

Som ni ser så blir jag ju inte mätt av soppa. Lite surdegsbröd med blåmögelost på passar perfa till.