Tag Archives: nästan okej

Att panikbaka en födelsedagstårta

I paniklägen får man gå till ryggmärgen. Jag har kunnat baka kladdkaka i sömnen sedan jag var tio, alltså var bottnarna givna. Grädde kan man vispa, hallon går att tina snabbt i kastrull, ihoprört med hemgjort vaniljsocker blir det en bra fyllning, om än lite tråkig.

Kladdkakebottnar

2 ägg
3 dl socker
4 msk kakao
1,5 dl mjöl
1 nypa salt
1 tsk vaniljsocker
100 g smör

(man behöver två, så dubbla, men blanda en i taget)

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och låt svalna. Blanda ägg och socker. Blanda ner kakao, sen mjöl, salt, vaniljsocker.

2. Blanda ner smöret. Bred ut smeten på smörat bakplåtspapper i en form. Grädda tills den stelnar ovanpå, men är kladdig. Låt svalna. Kyl snabbt, frysen är förbjuden, men helt ok i sådana här lägen. Upprepa.

Hallongrädde

1 kg hallon
5 dl grädde
3 msk vaniljsocker

Gör så här:

1. Tina hallonen. Vispa grädden. Blanda ihop. Vispa igen, så grädden är hård, men inte äcklig.

Ganache

300 g mörk choklad
3 dl grädde
2 msk smör

Gör så här:

1. Hacka chokladen. Låt koka upp i grädden. Ta av från plattan. Rör ner smör. Klart.

Lägg bitar av bakplåtspapper på en bricka. Botten, grädde, botten. Häll över ganachen. låt den rinna ner på sidorna, det som kommer utanför skär du bort när den har stelnat. Bakplåtspappret håller brickan fin. Kyl. Dekorera.

bild-91

Annonser

Kalv i fårakläder

Jag hade stått i Malmö Kötthandel och velat fram och tillbaka mellan lammbog och kalvlägg.

När det plötsligt blev bestämt att jag skulle få middagsgäster inom en och en halv timme, och jag var mitt uppe i tvätt, ditt och datt och inte hade tid att stå och dutta vid spisen, kom jag på att göra en ugnsgrillad gryta – dvs allt brynandet som man vanligtvis gör i stekpannan görs i ugnen. Jag tänkte att det också kunde locka fram lite extra roliga smaker ur allting. 

kalvsomlammJag vände runt halverade småauberginer, lökklyftor och en hel vitlök skuren tvärs över klyftorna med olivolja och kraftig torkad grekisk oregano (med blommor!) i en skål innan jag pluppade ut dem på plåten. Sist gjorde jag samma sak med lammbitarna, som visade sig vara kalvlägg. Då fanns ingen way back. 

Den hela tomatkvisten fick också åka med i 200 graders ugn, fast jag sänkte lite efter någon kvart när allt började brännas.

Efter en halvtimme, kanske längre, hivade jag ner alltihop i en traktörpanna i stället med en slatt vitt vin. Jag klädde av skalen från tomaterna så gott det gick (inget vidare) och klämde ut de mjuka vitlöksklyftorna ur sina skal. La till lite vatten, några kluttar tomatpuré från tub och salt. Det kokade någon halvtimme till under lock, sen åt vi med bröd. 

Det var väl okej, men hur konstigt som helst. För det var verkligen en lammgryta, fast med kalv.

Misstag 1 var kalven. Grovt sett skulle jag säga att kalv funkar med ljusa smaker, lamm med mörka och kraftiga. Auberginer konkurrerar ut kalven. Blommande grekisk oregano fullkomligt klubbar den. (Lustigt nog gör grov ökensalvia inte det. Det passar med både lamm och kalv, jag har provat.)

Misstag 2 var tomaterna – den smarta avklädningen funkade inte. Skålla dem som vanligt eller använd burk. 

Misstag 3: auberginerna borde ha vilat efter ugnsgrillningen och åkt ner i grytan först när köttet var nästan klart. De blev mosiga.

Misstag 4: hänger ihop med misstag 1. Vitt vin passar dåligt till de övriga ingredienserna, men rött vin hade dödat kalven ännu mer. Om någon skulle få för sig att laga något liknande fast med lamm, använd rött vin (eller inget vin alls).

Lyckligtvis var mina gäster både hungriga och artiga. Till efterrätt fick vi olivoljedoppad reggiano och odoppad gruyère, krigsbyten från lördagens medelklassupplopp på Möllans ost.

Återfödd vid spisen

lammpannor

Jag går till torget och under den korta vägen tänker jag ungefär det här:

”Vadå, jag är en kreativ person. Kanske är nästan absolut ingenting fint. Men jag är ju känd för att kunna trolla fram en trerätters av en gammal morot. Jag behöver inte fyrtio fina råvaror för att bli inspirerad. Det behövs egentligen bara en fin sak. Kanske majrovor. Kanske granatäpplen. Kanske kastanjer. Vad som helst, bara inte mer kål.” 

Jag kommer fram till torget – lagom tills det börjar regna ner isbitar innanför kragen – och börjar min runda med låt oss säga hoppfull blick. På håll ser jag rätt små kronärtskockor – var är de i säsong nu? skitsamma! – och hopplar glatt närmare, men redan på en meters håll ser jag att de faktiskt är stendöda. 

Det hela fortsätter i samma stil. I ståndet med särskilt pussade grönsaker har de fina tomater. För fyrtio spänn kilot. Ah.

För att göra en lång historia kort: maten ska vara till en fest på fredag, så den måste gå att frysa eller gå väldigt snabbt att laga eftersom jag jobbar på dagarna och dessutom är bortrest tills på torsdag. Det slutar med att jag köper virke till både lammgryta och surkålsgryta. Jag är inte sugen på någondera. Och jag är fan inte kreativ. 

Till slut är det söndagkväll och en veckas disk står mellan mig och spisen. Jag diskar i två år och sätter sedan igång att fixa med maten, allt medan jag ångrar mig.

kalhuvud

Då händer det. När jag putsar köttet, hackar löken, strimlar surkålen, aktar mig för skvättande olivolja och vrålar med Johnny Cash får jag luft under vingarna, tankarna släpps fria, händerna far av sig själva och gör precis det de ska, livet känns lite mer som ett liv igen.

Fint, sånt.

Okej, ta fram hästen. Nej, osten.

hastmat

En gång i tiden var jag flitig läsare av Kamratposten och drömde om att få rida på hästar. Jag läste alla hästrelaterade reportage mycket noga. I ett av dem fanns recept på tårta till hästälsklingen. Den bestod av ungefär samma ingredienser som på tallriken ovan, fast moroten var nedstucken i hålet i mitten i en hög av knäckekakor. 

Ja, såhär är det nu. Det var min middag. Jag hinner inte handla, inte laga, inte äta ute, inte ens fantisera. 

Knäcket är Speltbröd från Pyramidbageriet. Spring och köp, finns på välsorterade Konsum. Ta tre-fyra paket, så fort du öppnar ett går de åt allihop. De är svindyra och det är värt det. Jag äter dem utan någonting ibland också. De är godis. 

Osten heter Saint André är också en total sensation. Jag köpte en bit på Möllans ost när den var på rea och glömde den i kylen i tre veckor. När jag hittade den hade den lagom mognat. Sedan dess har jag flera på gång i olika mognadsgrader i kylen. Den är magisk. Jag är en ordperson men jag kan inte förklara. Låt mig berätta vad den INTE är:

Stark.

Mesig.

Kletig.

Torr.

Ammoniakaktig (som alltför många vitmögelostar).

Mager! (75 procent fett. Mmmm.)

En sak som den ÄR:

Syrlig.

Jag älskar syrligt.

Ska det va såhär nu?

Jag skulle göra torget och sen laga mat till mina turkiska gäster. 

När jag kom dit vid tolv höll torghandlarna på att packa ihop det sista. Det skulle nämligen vara en ESF-demo där.

I ett sånt här läge förvandlas jag till Rain Man. Jag ba: ”Torget har öppet till tre. Torget har öppet till tre.” 

I alla fall, på väg hem från promenad med Sarah skulle jag nödhandla nåt att laga mat av på Ica. Då hade de också stängt.

Vi plöjde Palmyra, Bagdad och de andra jourbutikerna. Inte ens konserverna såg okej ut. Jag köpte håglöst en påse oliver. 

Hemma hittade jag ingenting utom ett gammalt knippe lök och ett gigantiskt blomkålshuvud som jag köpte hos paprikamannen förra lördagen. Det såg så fint ut att jag inte kunde motstå det, trots att jag inte gillar blomkål nåt vidare. Det enda jag vet om mina gästers kulinariska preferenser är att de inte heller gör det, något de klargjorde så fort de fick syn på det dag ett. De verkade ändå inte dyka upp, och jag var vrålhungrig.

Jag fräste löken i olja och mot slutet fräste jag med blomkålen i stora buketter. I med svarta sesamfrön och ett par teskedar buljongklet som jag köpte på mina vietnamesiska vänners inrådan i fisksåsens huvudstad Phan Thiet i vintras – antar att den skulle kunna ersättas med chilipasta + vitlök + saltaste fisksåsen. Jag hällde på vatten så det nästan täckte blomkålen, fisksås, sesamolja, risvinäger, limesaft (limefrukterna i min kyl har legat där sen Maggie sprang ut och nödhandlade dem till drinkar mitt i natten under vår fest – undrar hur besprutade de är, det är snart tre månader sen) och en halv buljongtärning som på bilden intill. Jag har ingen aning om vad det är men den smakar starkt och gott. 

På bordet stod en skål jordnötter som turkarna hade med sig. I med en näve såna också, mest för konsistensens skull. Och så fiskade jag fram en frysklump på ca en deciliter kycklingsky (från ugnsstekt kykling, oreducerad) och pluppade den också för djupare buljongsmak. Intill i frysen låg ett paket bacon, jag tog fram det också och slängde baconen direkt i het panna.

När blomkålen var kokt mixade jag det hela. Det smakade fortfarande rätt slätstruket. I med en omgång till av fisksås, kryddklet, chilisås, sesamolja. Mer risvinäger också. Blomkål behöver mycket surt, annars blir den lätt fadd. När jag hittade en ingefärsklump i kylens inre och rev ner den började det likna nåt.

Upp med den halvtinade baconen ur pannan, klipp klipp i lagoma bitar, ner med dem igen och högsta värme för att steka bort lite av det vita och få fras. 

Tallrik: soppa, bacon uppepå, mera svart sesamfrö, lite mer sesamolja mest för looks. 

Det var okej, förutom att jag inte gillar blomkål nåt vidare.