Tag Archives: integration

Gravat mitt livs första lax och firat pesach ✔

Jag gjorde den efter recept från google, fast med mycket mer vitpeppar. Det var lätt och blev sjukt bra.

Dill är svårt att få tag på i Buenos Aires. Jag frågade på Facebook om någon visste var de hade. En kompis som bor på andra sidan stan tipsade om en grönsaksaffär bara några kvarter hemifrån, där jag brukar handla.

Så jag gick dit och frågade. Längst bak i kylen fanns två paket.

Jag berättade om tipset.

Lyckan i hela grönsaksaffären.

”PÅ FACEBOOK!!!!”

Sen berättade jag min vana trogen allt om vad jag skulle göra, ”som en ceviche på lax fast med socker och utan citron”. Och då blev jag tvungen att komma förbi med smakprov. Och, ja, nu är jag och hon som har grönsaksaffären Facebookvänner.

Laxen tog jag med till några pesach-firande vänner. Familjen är argentinsk rysk-turkisk och ”äter från den turkiska sidan”, som en av dem uttrycker det. Så ingen gefilte fish men däremot kibbeh, friterade köttfärsklumpar med skal av matzohmjöl särskilt för pesach (normalt bulghur). Och så ett par helt icke-traditionella sallader och lite annat.

Ungefär hälften av dem som var med är judar, ingen av dem religiös. Vi försökte trots allt hålla symbolisk pesach-kosher – inget bröd eller säd – och ta oss igenom ritualen. Seba som ledde det hela läste välsignelsen över vin i en halvliters Tillbaka till framtiden-mugg. Kipporna från hans framgrävda bar mitzvah-kit räckte inte till alla män, så några körde tangohatt eller toppluva.

Denna respektfulla men hälsosamt odramatiska inställning till religion och traditioner tilltalar mig mycket. Och med den enorma blandningen av ursprung här är det precis som på många håll i Sverige något självklart för ungarna som växer upp att delta i kompisarnas familjehögtider, snegla på de andra och göra sitt bästa för att uppföra sig.

Jag förvånades i början över hur urvattnade traditionerna ofta är här. Buenos Aires-borna är så stolta över att komma från hela världen, men jag träffar få som talar de invandrade mor- och farföräldrarnas språk, och det mesta av den libanesiska och italienska mat som serveras på restaurangerna är väldigt blek jämfört med originalen.

Men kanske är det priset för verklig integration. De som lever här är verkligen argentinare i första hand. Rötterna tillhör det förflutna.

Och det i sin tur är kanske anledningen till att det är så lätt att känna sig välkommen och hemma. Nuet är det som räknas. Någon har sagt om Buenos Aires-borna:

Våra rötter är i båtarna.

Annonser

Ställd mot väggen på nyårsfesten

dsc02878

Jag skulle bara gå på årets sista nyårsfest, med kurderna. Snabbt blev jag ställd mot väggen av två av mina lokala favorit-leverantörer av persisk mat. 

 

 

 

Båda, i kör: – Varför har du inte kommit på så länge?

Jag: – Eh… bortrest…

Båda: – Var är maten bäst, Hollywood eller Norooz?

Jag: – Eh…

Hollywood: – Hon var hos oss i dag och åt myrzaghasemi! Det är hennes favoriträtt, ni har ju inte ens det!

Jag: – Eh, fast de har väldigt bra grill… 

Norooz: – Just det!

Jag: – Fast allvarligt, brödet… 

Hollywood: – Just det!

Jag: – Jag går och dansar lite.

dsc02872Tyvärr har jag ingen bild på den femåriga flicka som blev lycklig vinnare till charkuterier för 300 kronor i en tävling som gick ut på att rösta fram den finaste traditionella kurdiska klänningen. Det är mycket glitter på dem, exempel på tjejen till höger om sångaren Roj Karim.

Det fanns kebabspett med tunnbröd och god sallad och högvis med små fina rädisor. På långborden samsades baklava och frukt med chokladrutor och ballerinakex. Japp, ballerinakex. 

Tänkvärt, sånt. En tjej jag pluggade med för länge sen berättade hur hennes föräldrar hade börjat lägga upp spanska oliver på julbordet när hennes dito boyfriend blev en officiell del av familjen.

När jag var liten ledde den där mat-integrationen mest till elände. Jularna blev en lång golgatavandring genom det fulla svenska julbordet inklusive lutfisk och ris a la malta OCH den polska julmaten: karpsoppa med makaronfyrkanter, friterad karp och sockerkaka med torkad frukt och nötter. För varje rätt man inte åt satt antingen en skånsk ingift farmor eller en polsk bästismormor och spelade ut hela registret av sårad stolthet och kärleksunderskott. Det är egentligen helt osannolikt att jag inte fick ätstörningar på kuppen.

Jag blir för övrigt helt kräkfärdig på såna här nu-ska-vi-äta-varandras-mat-och-integreras-projekt. Integration är betydligt krångligare än så. Folk kan mycket väl äta varandras hemlagade köfte, janssons frestelse och tom ka gai utan att någonsin släppa sargen och se dem som tillagat underverken som jämlikar.

Men i mat kan man se spår av integration, och mat kan dessutom vara en väldigt bra ingång för att lära känna människor. Mer om det där diskuterade Lisa, jag själv och några andra för ett tag sen hos Lisa.