Etikettarkiv: sallad

Plötsligt händer det

Vår sorgliga personalmatsal kan plötsligt klappa till med en succé.

Nyligen tillbehörssallad på gröna linser, små apelsinskivor och soltorkade tomater. 

Snyggt! Gott! Originellt! Stärkande!

Och inte minst en nyttig påminnelse om de soltorkade tomaterna, nu när inte ens en mor kan älska de färska. 

Ett tag lurade solis, som de hette på kaféslang, i var buske. Nu ser man dem aldrig. 

Ta de tork-torkade hellre än de i olja med e-nummer. De smakar rent av lite köttigt. Kanske var det såna som borde ha räddat den där gamla misslyckade kycklingen.

Jag lyssnar på Ben Harper som skrålar Redemption song med akustisk gura och medskrålande publik. Gör det ni också.

Annonser

Siciliansk apelsinbok räddar frusna lemmar

Jag hade nog kunnat förfrysa många kroppsdelar under morgonrapporteringen av branden i Skanör. Jag är rätt säker på att anledningen till att blodet inte helt slutade pumpa runt var att jag fullständigt har grävt ned mig i boken En apelsinlund på Sicilien: svenska drömmar, ett oväntat arv och en magisk ö av Eva Clementi (efternamnet borde rimligtvis vara taget …)

Läs den och tryck i dig apelsiner så överlever du även denna vinter.

Tror kanske, har inte kommit så långt ännu, att den även behandlar blodapelsiner som Lisa bloggar om på Taffel.

Ett lätt recept på sallad med apelsin som funkar till exempelvis kyckling är detta:

Skär apelsiner i tunna skivor och lägg ut på ett fat.

Strö över bitar av fetaost.

Skär supertunna ringar av rödlök och lägg över.

Släng på ett gäng grovt hackade valnötter

Fan av stora kapris? Passar utmärkt det med.

Lite salt och servera.

Matmanisk i ottan

Jag sprang faktiskt rakt upp ur sängen och slängde in ett helt bleck med aubergineklyftor i en enda rörelse, samtidigt som jag satte på kaffet. Ni ser ju själva att det fortfarande är morgon när de redan är klara på bilden, eller hur.

På kvällarna måste det gå fort. Jag är döende när jag kommer hem. Då gäller det att ha bra byggstenar klara i kylen. 

Bara klyfta dem och ställ dem på skalet rätt högt upp i ugnen på hög värme. Gör absolut ingenting med dem – förrän efteråt (kanske 20 minuter eller när de fått färg och börjat lukta bränt). Då slänger du ner dem varma i en bunke ihop med olivolja, flingsalt och någon ört som ännu inte har dött av försummelse. Använd i sallader eller som tillbehör.

Frampå eftermiddagen var jag väldigt krispsugen efter min rätt långvariga diet på gris och kål. De då kalla auberginerna fick sällskap av ekbladssallat, grovt rivna morötter, de små knubbiga rödbetorna som också hade åkt med i ugnen, goda turkiska små fulgurkor och, eh, lite fetaost. Och mera olivolja och balsamvinäger.

Nej, jag får inget innovationspris för den. Men saker är sällan klassiker av ingen anledning. Rödbetorna blev också så himla… mysiga. Alldeles söta av rostningen men fortfarande lite tuggiga. 

Om man i stället vill satsa på någon sorts auberginröra är det klokt att köra dem hela i ugnen i uppåt en timme och sedan skrapa köttet ur skalet. Glöm inte pricka med gaffel för att undvika explosion! Ett gammalt ex brukade börja med att bränna skalet runtom genom att lägga hela auberginen på elspisplattan. Man vill ju åt den rökta smaken. Han var också vidskeplig med att bara träredskap fick användas, annars skulle röran få ”dålig färg”. Som patriotisk ungrare gillade han sin aubergineröra med bara salt, majsolja och finhackad lök. 

Man kan köra en palestinsk variant med tahina. Eller en persisk med vitlök, mynta och veckans obsession, turkisk tjockyoghurt. Snart ska jag luska reda på hur man gör mirzaghasemi, den asgoda persiska grytan med aubergine, tomat, stekta ägg och lite annat jox. Ni är förstås de första som får veta.

Men måste jag skriva så långt! Bara en sak till: 

Att välja auberginer. 

De ska vara lätta i förhållande till sin storlek. När det gäller hudkvalitet, tänk välbevarad 55-åring hellre än prom queen. Alltså, inte skadade men inte heller sådär proppfulla. De mörkaste brukar vara bättre än de halvljusa och de något mindre bättre än de största.

Hoppet är det sista som lämnar en hund

Efter en blixtinbjudan till middag hos Christina och Nils återfick jag den försvunna livs/matlagningslusten. De hade på gång skinkstek, potatis, brysselkål, rödkål… det behövdes något krispigt. Och syrligt. 

På kylskåpets mörka botten hittade jag de gamla halvmetersresterna av gigantselleri. De var inte så, öh, ståndaktiga, men inte heller dåliga. Jag skrämde upp dem med iskallt vatten och skar dem fint. Syrligt svenskt höstäpple i lika tunna och lika stora skivor. Mycket citron och lime, salt, vietnamesisk chilisås för udd. Grovt hackad basilika från fönsterkrukan, turkisk tjockyoghurt – jepp, det är veckans obsession, och ett par matskedar av månadens obsession, pumpafröoljan. Jag tog med hela pumpafrön i en liten påse för snygg uppläggning. 

Det blev alltså som en youghurtdressad sallad. Inte så jättegod, tyckte jag när jag gick hemifrån med den i en burk. Men ihop med allt det andra blev den faktiskt himla bra. Vi fick syltade nypon också som någon faster eller mormor hade gjort. Delikata, även för en nyponskeptiker.

Nisse lade upp det hela genialt med klyftpotatis runt kanten och köttet ovanpå rödkålen, som blev ingosad med allt som köttet släppte ifrån sig. 

Jag skiter i stort sett i djur som man inte kan äta, men det är något vackert med matrelaterat hopp.

Glädjesallad trots allt

Jag köpte ett halvt kilo mörklila skärbönor av en enda anledning: att de var mörklila. Efter två minuters kokning kom de ut som gröna.

Happ.  

Trots akut efterjobbethunger hade jag hunnit gå igång på massa lila-relaterat smaksug. Medan jag sköljde och torkade salladsblad tänkte jag på den lilla ko/får-hårdostbiten som skulle passa fint till, och ägg för rolig färgkontrast.

Jag tänkte nog egentligen på rödbetor.

Så när det visde sig vara vanliga grönbönor kändes allt bara trist. Tills jag kom ihåg den grönbruna, sega pumpafröoljan som jag köpte osmakad på Malmö köttcenter i lördags. Som räddade nödmaten till rätt sida om livskvalitetsgränsen:

eksalladsblad

halvtjockt skivade små skrynkliga gurkor från torget

grovriven morot

god burktonfisk i filéer

gröna (FKA lila) skärbönor

småkapris

femminutersägg pudrade med sumak – äntligen mörklila! 

rostade solrosfrön

pumpafröoljan.

Jag svär, jag hällde på en deciliter. Den ersätter både olivolja, balsamvinäger och salt.

Medan jag skriver detta växer insikten om att jag snabbt måste ta mig till butiken och stasha upp så inte ni hinner före.