Allt har tagit slut, allt. Det finns inga grönsaker, inga ägg, inga konserver, inget i frysen.
Alltså det finns förstås vitkålshuven, goda rissorter, turkisk yoghurt, fryst överbliven entrecôte. Men inte ens jag kan omvandla det till middag inom en kvart. Och en kvart är den exakta maxtiden för middagslagning när jag kommer hem vid sju och bara vrålar av hunger.
Jag ska nu demonstrera hur en sådan till synes tragisk situation kan omvandlas till en instant solsemester.
På vägen hem på cykeln i den hagelstänkta motvinden visualiserade jag insidan av mitt kylskåp.
Jag såg:
* En näve överblivna kokta vaxbönor. Kostade 20 kr kilot apfärska på torget i somras. Jag köpte mycket och frös in, tar fram lite i taget.
* En snutt prosciutto. Möllans ost säljer snuttarna för 50 spänn kilot. Bra till sånt här eller för att sätta sprutt på soppor och grytor. Håller hur länge som helst i vakumpack. Då menar jag år.
* En bit parmesanost. Dyrt, men värt. Håller länge. Är du osäker på om den går åt, riv och frys in i plastburkar. Om du inte måste, var aldrig utan.
* En liten slatt vitt vin. Brukar jag ha i iskuber i frysen.
Så jag stapplade in, satte en kastrull på spisen, sparkade av mig termobrallorna och stövlarna, tog fram skinksnutten, skar så många flagor jag orkade – det är rätt segt att skära från en sån tjock snutt – drog på stekpannan på mellanvärme, slängde i skinkan, lät fettet smälta lite, la till lite olivolja, vid det här laget kokade pastavattnet så jag slängde i penne, höjde värmen på stekpannan, la ner skinkan och sedan de hela vaxbönorna plus ett par rosmarinkvistar från den stendöda krukan i fönstret.
Den liknar ett skelett och barrar men varför ska jag slänga den när man kan laga mat med den? Såna vasst örtiga smaker, rosmarin eller salvia, är fina för att runda av grisens flottighet och ge den udd.
Det där fick steka på tills bönorna fick ordentlig färg. Jag skivade en vitlöksklyfta och fräste med den, färg på den med.
Det gäller att hålla grejerna i rörelse genom att ni vet slänga med stekpannan som om man skulle vända pannkaka i luften. Svårt att fota med en hand.
När det börjar bli torrt, häll i vinslatt, låt koka in. Salta, kvarnpeppra. Var inte blyg.
Riv lite paramesan. Innan du häller av pastan, som vid det laget är en minut från färdig, sno en slurk av kokvattnet och häll ner i såsen, en bottenskyla bara.
Häll av pastan slarvigt och häll ner den i såspannan tillsammans med osten. Gör pannkaksgrejen eller rör från botten så att allt blandas och fastnar på pastan. Låt det nästan steka in lite.
Servera med mer parmesan och peppar ur kvarn. Välkommen hem till Italien.
Hemligheten?
* Få smaker. Överlasta inte. Det ser också rätt fint ut med få färger, som här egentligen bara vitt x 2 (pasta och bönor) plus några rosa fläckar.
* Ordentliga smaker. Vitlök, peppar, gris, rosmarin.
* En sås är inget att simma runt i. Ingredienserna kryddar pastan.
* Höga temperaturer, stekytor, inget jamsande.
Tricket går att upprepa med i stort sett vilka ingredienser som helst, se bara till att en smak spelar huvudrollen. I det här fallet skinkan, men det kan lika gärna vara en grönsak. En vinterklassiker är broccoli. Förkoka i så fall, annars får den trist färg och bara smular. Den tål inte heller hög stekvärme så bra.
Broccolipasta, eller för den delen den nyuppfunna vaxbönpastan, är typexempel på rätter som män jag levt med har gjort grimaser åt och sagt ”uhh, vad är det där, grönsaker”. Sedan har de smakat, gillat, blivit tillvanda och fortsatt laga dem själva när jag har tagit min hand ifrån dem.
Borde funka även på barn?
pre-tequila 