Stadig tröstpasta som alla gillar fast man blir tjock

När jag var sjutton stack jag till norra Italien ett par månader för att jobba som volontär på en kursgård i alperna nära franska gränsen. Luften var så tunn att man alltid råkade döda myggen när man slog efter dem. De var slöa av syrebristen, var den allmänna slutsatsen. Bergen var hisnande men ödsliga. Det hände nästan ingenting. 

Det var första gången, men inte den sista, som jag ljög in mig själv nånstans som kock. Jag hade verkligen ingen aning om matlagning. Lyckligtvis hade andra det. Under den där sommaren förvandlades både min inställning till mat och min kroppskonstitution för evigt. 

Alla gäster fick samma mat. Ena veckan tonåriga scouter, andra veckan kristna bögar, tredje veckan fattiga barnfamiljer. Det var pasta eller soppa följt av en enkel varmrätt och sedan frukt eller ost, och till det surt bordsvin i 1,5-litersflaskor. 

Vi malde parmesan i en särskild maskin inför varje måltid. Den enda låsbara dörren på bygget gick till ostkylen. När vi fick levererat gorgonzola stank det i hela huset. Den serverades till polenta, man rörde ner stora klickar i sin egen tallrik. Under tillagningen rördes den förresten med en gammal åra.

Min uppgift var att skära och hacka grönsaker (eftersom jag snabbt visade mig oduglig på allt annat). Varje dag började med några kilo lök, vitlök, morötter och zucchini till soffritto, basen till de flesta soppor och grytor. 

Den sommaren var min absoluta favoriträtt den här pastan, som jag nu tycker är lite fet och jolmig men den ÄR jättegod och alla gillar den: barn, kräsna, vegetarianer, såna som egentligen är militanta köttätare, bakfulla, ja kanske i synnerhet de. Och need I say, den är jätteenkel. 

Alla recept räknades per bord – 10 personer per bord, mellan två och tio bord totalt. Men ungefär såhär för fem till primo eller färre till ensamrätt:

DSC03678Hacka en halv gul lök och några klyftor vitlök. Skär tre små zucchini (godare och finare färg än squash, det går annars också bra) i små tärningar. 

Fräs löken glansig men utan att den tar färg i rikligt med olivolja. Lägg till vitlöken efter ett tag, därefter zucchinin. Fräs, fräs, fräs under omrördning på ganska hög värme, men fortfarande utan att det tar färg. Koka ett paket pipe rigate (500 g). Häll ner ca 2 dl vispgrädde, den feta sorten, till zucchinifräset. Salta. Koka några minuter, tills det börjar tjockna. Riv över muskotnöt, så mycket du gillar.

DSC03679Häll av pastan och rör ihop den ordentligt med såsen så att den letar sig in överallt. Eller ta gärna pastan en minut innan och låt den gå klar i såsen. Riv över parmesan i tallriken. 

Det här med pastasort är en viktig sak. Varje sås passar med olika former. Vi kokade alltid tortiglioni till pesto genovese och penne rigate till alla puttanesca, som annars brukar lagas med spaghetti men det är jättebesvärligt att koka till så många. Här finns den bästa genomgången av kombinationer som jag hittar här och nu. Barrilla var också den pasta som användes. Jag köper nästan alltid den fortfarande.

Trots min stora skepsis mot fullkornspasta testade jag nu när de ändå bemödade sig om att göra fullkorns-pipe rigate. De smakar till min stora förvåning helt bra.

Annonser

2 responses to “Stadig tröstpasta som alla gillar fast man blir tjock

  1. röra med åror, stora rostfria slevar för storkök, samma sak ska åstadkommas. Vinet, jag känner surheten i gommen, precis sådär surt som surt husvin kan vara.

  2. Jag är bakis och har tänkt på den här pastan HELA dagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s