Not in Kansas anymore II

Jag börjar inse att en kort vistelse i Indien har förändrat mitt matliv för alltid. 

Fast soppan jag strax ska berätta om triggades faktiskt igång av den spiskumminkryddade grönkålen i föregående inlägg. Jag ville bara ha mer, mer, mer spiskummin. I övrigt fanns i hemmet: 

potatis (på väg out the window),

rotselleri (också på väg),

morötter,

lök,

purjo (helt off),

vitlök, 

ingefära,

liten röd thailändsk chilifrukt, 

och gömda bakom ett sexpack folköl

jordärtskockor. 

Och så fanns ju hela, superfina kryddor:

gröna kardemummakapslar,

korianderfrö,

och spiskummin dårå. 

Jag fräste på kryddorna och chilifrukten i olja och fortsatte steka skivade rotfrukter och så smånigom lök. Potatisen fick koka upp i vatten i bitar, annars blir det bara kaos i stekpannan. På slutet av fräset la jag till krossad vitlök och riven ingefära och hällde sedan ner alltihop till potatisen. Ungefär då dök jordärtskockorna överraskande upp, så jag skivade dem tunt tunt eftersom allt det andra redan hade tillagats en stund. En buljongtärning, lite salt. Citron hade jag tagit fram men använde den inte, det var gott osurt. 

Det hela blev lite mosigt därför att jag måste vänta in jordärtskockorna, men det gjorde faktiskt bara att känslan av samosafyllning i flytande form ökade. 

Det var nämligen så det smakade: himmelsskyljust, hudlent, hörntandsskarpt. Som samosafyllning, fast soppa. Jag grämde mig bara över att jag inte hade någon färsk koriander, så det köpte jag i dag till andra omgången.

Normalt gör jag sån här grönsakssoppa på Jochanans sätt. Det går till likadant förutom att man fräser de skivade, obs ej hackade eller tärnade, grönsakerna i olivolja, inte använder kryddor eller ingefära, tar i mycket citron och kokar bara tills grönsakerna är nästan klara. (En sen uppdatering: glömde kishuim. Man måste ha det i Jochanans soppa. Ljusa små zucchinisar.)

Då tar man soppan från värmen och mosar grönsakerna mot kastrullens kant med en vanlig bordsgaffel, allt under det att man med viktig min berättar hur bra man är på att laga mat i allmänhet och denna soppa i synnerhet. Man kallar soppan potage bonne femme, trots att det egentligen är namnet på potatis- och purjolökssoppa (eller?). Man framhåller hur idiotiskt och ovärdigt det är att vispa, passera eller Adonai förbjude mixa soppan. Man har faktiskt rätt – det ÄR tusen gånger godare när små små bitar av grönsaker med lite tuggmotstånd kvar simmar runt i en tunn soppa. 

Man mosar och mosar tålmodigt och metodiskt i säkert en halvtimme, för man lagar aldrig mindre än några liter soppa i taget. Man skryter och skryter, och när omgivningen börjar uttrycka irritationsblandad vrålhunger stannar man upp, tittar fram under buskiga ögonbryn och utbrister med ett stort leende: 

”You love me. Isn’t it?”

Man avslutar med en redig klick smör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s