”There is hummus flowing through these veins”

En libanesisk näringslivsorganisation hotar stämma israeliska hommousmånglare. Israelerna ska ge fan i att göra bissness med libanesisk mat, tycker de.

”Bullshit”, svarar en hommousör i Jerusalems Mahane Yehuda när The Independent gör sin runda, och: 

”There is hummus flowing through these veins.”

Som Independent konstaterar är det nog lättare att bevisa att hommousen INTE är ursprungsisraelisk, än att den ÄR libanesisk. Jag har faktiskt träffat en israel som tror att palestinierna har rippat hommousen från dem. ”De tar efter vårt språk också, som ‘jalla’, och gör likadant nana-te”.

Smart.

The Independent har också besökt Abu Shukri, det godaste godaste stället i gamla stan. Det är ett hål i väggen på Via Dolorosa. Kakel på väggarna, fyra små pinnbord, tre rätter:

Hommous.

Hommous med foul.

Hommous med falafel.  

Hommousen serveras utsmetad med fördjupningar i en lerskål. I fördjupningarna simmar sjöar av olivolja. Uppepå strös sumak och persilja. Bredvid ett litet fat med inlagda gurkor och klyftor av lök och tomat, plus en hög tjocka nybakade pitabröd. 

Det är oftast fullt. Extra fullt är det under påsken, då processioner av uppeldade kristna turister i törnekronor släpar kors uppför gatan. Abu Shukri utgör första parkett. 

”Titta, titta, de är tokiga”, ropade en liten palestinsk pojke till sin pappa en sådan gång och pekade förtjust på dem. 

”Schhh, de har bara en annan kultur. Ät dina grönsaker”, sa pappan.

Just det, hommousen. 

Hos Abu Shukri är den ljus, nästan vit, fluffig, len och syrlig på ett alldeles mystiskt sätt. Jag har suttit i många timmar där och smuttat och smakat och funderat, och provat hemma många gånger men aldrig kommit på hemligheten riktigt hundra.

Jag har förstås frågat Abu Shukri själv. ”No comments”, säger han då. 

”Är det så att ni har mycket tahina i hommousen? Och mycket vatten i tahinan?”

”No comments.”

Med gravallvar.

En gång beklagade jag mig inför min vän Ariel, som också brukar äta där. 

”Vadå, det är yoghurt”, sa han. 

”VA?”

”De har yoghurt i hommousen. Det är hemligheten.”

Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Men det är förmodligen sant. Vitheten, den speciella ickecitrus-syrligheten – allt faller på plats. Fast jag har faktiskt inte testat.

Annars gör man hommous ungefär såhär: 

Blötlägg kikärter, koka med lök, vitlök, lagerblad, timjan och svartpepparkorn tills de är mjuka. 

Blanda tahina med vatten till en tjock smet. Använd sorten som kommer i en beige plastburk med grönt lock. Obs att den blir tjockare när man späder den med vatten. Sånt kan faktiskt hända. 

Mixa kikärterna med tahinan. Lägg till citron, olivolja, salt, och ev då yoghurt. Man kan ha spiskummin och lite chili. Jochanan brukade ha i hackad dill. Oortodoxt, men gott.

En vanlig missuppfattning är att hommous ska vara vitlöksstark. Det ska den inte. Någon enstaka färsk vitlöksklyfta i en rätt stor sats. Riv den i så fall på rivjärn och släng vitlökspressen om du inte redan gjort det.

Det här är fan för vagt till och med för att vara mig själv. Jag lovar återkomma med bättre mängdangivelser så fort jag kommer åt att laga.

Glöm bara inte att servera det hela med pölar av olivolja.

Annonser

3 responses to “”There is hummus flowing through these veins”

  1. Oj, då skam till sägandes glömde jag alldeles bort er. Det här är ju den bästa blogg jag stött på sen mor fick Nils. Men mejla mig så gör vi upp om ett gästbloggsinlägg. lisasnabelataffelpunktse

  2. Pingback: Rashas mat « pre-tequila

  3. Pingback: Hjärtekrossarhummous, nu med riktigt recept | pre-tequila

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s