Varning: musselchock II

De brukar säga att tre saker är viktiga för att en krog ska lyckas: läget, läget och läget. 

Bull shit. 

Bull shit. 

Bull shit. 

Tvärtom finns en punkt där lägets braighet slår ut krögarens ambitionsnivå, med resultat att krogen bara serverar dynga. Och någon gång måste det slå tillbaka.

Detta har inträffat på Steakhouse Lilla Torg. Eller, vad vet jag, har de någonsin varit bra? Vi gick i alla fall dit bara för att det var sol och ja, det var min usla idé, jag ville väl upptäcka en ny, exotisk del av stan. 

När jag såg ricotta- och spenatfylld tortellini för 199 i menyn fick jag en bekymrad rynka i pannan. Den gick sedan aldrig bort. 

Vi hittade inget vi var sugna på, men satt redan med varsitt glas. 

”Ni måste beställa något att äta”, sa den knappt tonåriga servitrisen. ”Ni kanske kan dela på nåt.”

Sak 1. Tvinga inte på folk mat de inte vill ha. 

Vi tog varsin förrätt. Eftersom jag hade börjat ana oråd frågade jag hur mycket musslor man fick för 82 kr. 

”Sex stycken kanske. Fem sex stycken. Men de är ganska stora”, sa hon. 

Okej. Allt annat verkade ändå ännu tråkigare och ännu dyrare. 

In kom fyra (4) grönmusslor, såna som kommer i en femtiokronors fyrkantig enkilosfryslåda från Nya Zeeland, och som man gör såhär med (råkade ha bilden från hemmafest länge sen):

Men de var gratinerade med GORGONZOLA. För att säkert bli riktigt mördade. Mest smakade de kokt mjölk. Till detta kom en korg hembakt bröd som lyckades vara både torrt och överoljigt samtidigt.

Sak 2. Ge folk minst vad de betalar för. 

Jag har just kommit hem från en resa där jag gjort av med en halv bostadsrättinsats på krogmat. Med nöje. Även på enklare hak blev maten rätt dyr eftersom yenen är så stark, men nästan allt jag åt var mat tillagad med omsorg på bra råvaror. Då är det ju okej. 

Men den som snor mig på 82 spänn för en pytteliten förrätt och sedan förolämpar min intelligens… den tigger om mitt förakt.

”Hur smakade det?” frågade servitrisen. 

Sak 3. Ställ inte frågor du inte vill ha svar på. 

Eller ännu hellre: ha koll. På Nils-Emils, tror jag det var, fick servisen absolut inte fråga om maten smakade bra. Det skulle de veta. 

Receptet på musslorna ovan: 

Köp en enkiloskartong green shell mussels från frysdisken på thailändska/vietnamesiska livs. Är de utrotningshotade?

Tina för bäst resultat, men du kan också slänga dem rakt från frysen in i ugnen.

Klicka eller spritsa på en god gojja – här av persilja, brödsmulor, lite smör, salt och vitlök, om jag minns rätt. Ta burkpesto eller vad som helst om det är blitzläge.

Högt upp i 225 graders ugn i 5 minuter om de är tinade eller halvtinade, annars längre ner och längre tid.

Sak 4. Gå aldrig någonsin till Steakhouse Lilla Torg.

…och kål och fläsk och kål och fläsk…

Den här vann, va?

Rimmat fläsklägg med surkål och potatis. Försök förstå hur stort själva lägget är.

Detta serveras på en tysk krog nära Centralen. Den är pyntad med träpanelser, kopparprydnadssaker och gröna plastunderlägg ovanpå de rutiga dukarna. Personalen/ägarna är polacker (it takes one to know one) som kör den gammeldags öststats-stilen: himlar med ögonen när man ställer för mycket frågor om maten, säger åt en att man ändå inte kommer gilla, och sånt. 

Surkålen var inte så värst sur utan mest flottig. Lägget var rätt gott trots sin skräckinjagande framtoning. Jag åt bratwurst till kålen, den var inte alls god utan närmast falukorvsaktig. Jag kände mig blåst, förväntade mig riktig korv av polacker. 

Under middagen blandades matoset och det hemtrevliga bankandet av sznitzlar (polsk stavning) från köket med Stevie Wonder-låten ”Ebony and Ivory”. Stämningsfullt.

Hellre fiskpinnar i så fall

Varje gång jag bestämmer mig för att se på teve blir jag bara besviken. Och riktigt sur. 

Matakuten heter fyrans Jamie Oliver-ripoff. 

Upplägget är ju fint: stjärnkockarna drar in på några muggiga skolor och styr upp käket. 

Bra bra. I Olivers version funkade det skitbra. Jag satt i soppan (haha! felskrivning, jag svär! soffan!) och snyftade av lycka när barnen sa saker som ”can I please have some more cauliflower”. 

Nu snyftar jag i stället av indignation.

Kolla den här scenen: 

Stjärnkock ringer leverantören och vill beställa färsk fisk. Det finns ingen. Det är för jävligt, tycker han. Och det kan han ju ha rätt i. 

Sedan refererar han samtalet för mattanten som han ska entusiasmera för sitt projekt: 

”Skulle du själv äta fryst fisk, sa jag då. JAA sa hon! Va! Det är ju inte klokt!”

Är det inte?

Kära stjärnkock, de flesta människor äter faktiskt fryst fisk. Den där mattanten du står och gapar till gör troligen det. Hon kanske till och med steker upp en och annan fiskpinne. I margarin. Och om du ska vinna hennes hjärta kanske det är smart att inte idiotförklara henne.

Samma sak händer när en av de andra stjärnkockarna står och förklarar för föräldrarna på en skola nånstans i Småland hur viktigt det är att skolan slutar servera pulvermos därför att det är äcklig eftersmak och dessutom massa klister i. 

Föräldrarna sitter där och nickar skamset. Hon frågar inte om de brukar äta pulvermos hemma.

Stjärnkock 1 får sin färska fisk. Glada laxar som spritter runt i stora islådor. En halv dag tar de att filea. De serveras med kokta bruna gryn och en vit sås. Det ser jämngrårosa och rätt förjävligt ut.

”Det här är väl godare än den vanliga maten? Nyttigare också!” hotjar stjärnkocken till åttaåringarna, utan att lyssna särskilt mycket på svar. 

Hallå stjärnkock, du har inte gjort din research. Barn gillar inte grå mat (vem gör det?). De gillar mat med färg. Och de är sockerjunkies efter ett liv med fiskpinnar och köttbullar fullproppade med glutamat. De behöver smaker mindre subtila än en smörsmekt laxrygg. Det är inte särskilt konstigt att de inte hoppar i taket av lycka.

Bild från köket: stjärnkock lyfter det meterlånga laxskrovet i huvudet ur soptunnan.

”Kolla, det här var det ni serverade innan!”

(Alltså i fiskpinnarna.)

Men hallå stjärnkock. Har skolan så fet budget att du slänger all den där maten? Hur jobbigt är det att langa ner firrarna i en kastrull ihop med några gamla morötter och koka en fond?

Och det värsta. Synkarna när kockarna pratar in i kameran om mattanterna.

”Jag tror hon kommer lära sig jättemycket av mig och utvecklas jättemycket.”

”Han har tappat lusten till mat men jag hoppas han kommer återfå den tack vare det här.”

”Hon är ett riktigt rivjärn men med ett varmt hjärta.”

Någon bedömning av stjärnkockarnas drivkrafter, personligheter och tillkortakommanden får mattanterna inte göra. Synd.

Den undre gränsen

Nio gånger av tio som jag lagar mat är jag riktigt panikhungrig.

Oftast säger mitt förnuft åt mig att lägga två minuter extra på att exempelvis skala tomaterna till varma rätter, därför att det är hela skillnaden mellan lyx och… inte okej. 

Men ibland blir det bara inre härdsmälta: NUUU. 

Som i dag. Jag skulle laga god tomatpasta med god strimlad köttrest i. Jag insåg snabbt att pasta inte var något alternativ eftersom jag inte kunde vänta i tio minuter. Jag kastade köttstrimlor, tomater MED SKAL och paprika MED SKAL i traktörpanna på högsta, sen fackade jag ur med fisksås och sesamolja, och sen blev jag ÄNDÅ tvungen att koka det i typ nästan tio. Svarta bönor också förresten. 

Ovanpå pumpafrö och RUCCOLA, av alla grejer. Bland de upprullade tomatskalsbitarna.

Flytta-hemifrån-vid 17-känsla. Bara burkmajs fattades.

Efteråt skulle jag trösta mig med mango. Den var träig och härsken inuti. Ibland tror jag att jag har lärt mig välja mango, sen händer sånt här. 

Sista nektarinen från lördagstorget var i alla fall jättegod.

Glädjesallad trots allt

Jag köpte ett halvt kilo mörklila skärbönor av en enda anledning: att de var mörklila. Efter två minuters kokning kom de ut som gröna.

Happ.  

Trots akut efterjobbethunger hade jag hunnit gå igång på massa lila-relaterat smaksug. Medan jag sköljde och torkade salladsblad tänkte jag på den lilla ko/får-hårdostbiten som skulle passa fint till, och ägg för rolig färgkontrast.

Jag tänkte nog egentligen på rödbetor.

Så när det visde sig vara vanliga grönbönor kändes allt bara trist. Tills jag kom ihåg den grönbruna, sega pumpafröoljan som jag köpte osmakad på Malmö köttcenter i lördags. Som räddade nödmaten till rätt sida om livskvalitetsgränsen:

eksalladsblad

halvtjockt skivade små skrynkliga gurkor från torget

grovriven morot

god burktonfisk i filéer

gröna (FKA lila) skärbönor

småkapris

femminutersägg pudrade med sumak – äntligen mörklila! 

rostade solrosfrön

pumpafröoljan.

Jag svär, jag hällde på en deciliter. Den ersätter både olivolja, balsamvinäger och salt.

Medan jag skriver detta växer insikten om att jag snabbt måste ta mig till butiken och stasha upp så inte ni hinner före.