Jag hängde i parken i Ueno, där är en massa tempel och ett zoo och en damm där man kan köra med svanformade trampbåtar.
Och så, vid en brant mot dammen, finns det här gamla tehuset som nu är en krog.
Jag bara visste att jag måste in där, och kollade för säkerhets skull innan jag gick in att jag hade råd med det billigaste på menyn.
Det visade sig vara följande:
Och de spelade jättefin tyst musik, och såhär såg utsikten ut:
Servitriserna tassade runt i strumplästen och fyllde på te så fort skålen var tom. Teet var gjort på rostade sojabönor.
Tyvärr bestod även det mesta av den jättevackra maten av sojaprodukter. Längst ner i den understa skålen hittade jag en bit ål, jag blev jätteglad. Annars var det mesta geléigt, moussigt eller kladdigt och, jaa, rätt smaklöst.
Jag gillar inte mat som låtsas vara något annat än den är. Jag gillar inte tofu. Men jag gillar goda råvaror behandlade med omsorg.
Så trots att jag egentligen inte alls gillade maten njöt jag väldigt mycket av måltiden, och inte minst av själva stället. Jag satt och glodde ut genom det där fönstret i en timme efter att jag hade ätit klart. Jag som har damp och inte kan vara still i mer än tio minuter! Det var värt de rätt saftiga pengarna bara det.
Sedan gick jag till den närliggande matmarknaden Ameyoko. En skränig gata med fisk och skaldjur, grönsaker och massor av torkade produkter – allt ifrån tonfiskflagor till plommon – blandat med kopior av märkeskläder och budgetschampo.
När jag går nedför marknadsgatan första gången är den fin men obegriplig: påsar och högar med olika torkade saker bildar mångfärgade mosaikmönster. Jag känner igen en bråkdel av dem och ytterligare några kan jag gissa, resten är bara färger. Fisk av sorter jag inte kan. Obekanta ansikten som ropar eller hesmorrar ut sina varor – jo, fiskförsäljarna kör Brando-som-Gudfader-morren, fast starkt. Även kvinnorna.
Ett par timmar senare, på vägen tillbaka, har mosaiken blivit produkter som jag vet något om, och försäljarna personer som jag tar adjö av.
Försäljaren av torkad bläckfisk som gav mängdrabatt och berättade om sin kusin som besökt Finland. Grönsakshandlaren som jag lyckades tigga till mig en torkad ”parsimon” av (jag visste inte vad det var) och som ropade ”buono!” när jag pekade mig med fingret i kinden som tecken för gott. Försäljerskan av fiskformade våfflor som jag stod och glodde på en lång stund för att få koll på vändtekniken. Alla de jag frågade om torkat plommonpulver och som inte hade något.
Till sist fiskhandlaren uppe vid tågstationen som blir av med sin näst sista kasse vongole, det är måndag men jag ser att de är kärnfriska, knallpigga, superlevande. ”Be careful” säger han, jag tror först han menar kvällsrusningen på tåget men Emma berättar sen att man brukar säga så på japanska.
Ja och så har jag lagat spaghetti med vongole åt Emma som jag alltså bor hos. Man får ju hålla folk happy.
Om man känner för det kan man bli hur viktig som helst med en sån spaghetto, och helst ska man i alla fall ha både parmesan och persilja, men inget av det hade jag, och egentligen är ändå bara två saker viktiga:
1. överkoka inte pastan.
2. överkoka inte musslorna.
Inbilla dig inte att något är svårt med musslor (gäller även blåmusslor). De ska bara vara stängda. Släng dem som inte stänger sig om du knackar. När du kokat dem i några minuter ska de vara öppna. Släng dem som inte öppnar sig efter högst sex minuter. I många kokböcker står det helt groteska koktider som förvandlar dina musslor till gammalt tuggummi. Lyssna inte på dem!
Okej: koka pastan ett par minuter från klar.
Fräs på vitlök och peperoncino (här japansk torkad chilifrukt som Emma hade hemma) i olivolja. De ska få färg och ryka.
Fräs med musslorna. SCHRRRR. Häll ner en slatt vitt vin. På med ett lock.
Aha, det fanns visst inget lock. Det gick inte heller särskilt bra att köra två plattor samtidigt (se ovan).
Så jag fick ta pastan rätt tidigt, hälla av den och koka klart den i ett ganska löst musselspad i pastakastrullen. Ja, det gick det med.
Men ni fattar? Jag har nu gjort det här under helt fältmässiga förhållanden. Det var lätt. Det blev gott. Ni kan göra om det när som helst. Slänger ni ner lite hackad persilja och riven parmesan så… ni fattar. Satisfaction guarantee.
Till dessert fick vi torkade sharonfrukter (parsimon dårå).
Förresten köpte jag en present till Patrik på marknaden. Och till Maggie och Linda, såklart.
Maggie
kinga
Linda
