Fattiga riddare i fattiga kylskåpstider

Fattiga riddare är min bästa vän just nu. Perfekt till frukost när man inte har orkat handla på tusen år och alltid har gammalt bröd hemma.

Alltså, det du behöver för att få en lyxfrukost in no time är:

* Ett par ägg som knäcks i en skål och vispas upp lite.

* Halvgammalt ljust bröd, här har jag använt gammal ciabatta.

* Socker, kanel, valfri sylt eller bär eller frukt eller vad man nu har hemma.

Vänd ner brödskivorna i äggsmeten och se till att de suger åt sig ordentligt av äggen.

Stek dem i stekpanna med lite smör.

Pudra dem med kanel, häll på socker och sylt.

22 kg tung resväska full av…

…  fem liter hemmapressad olivolja i mineralvattenflaskor.

… 1 kg ost från ön Pag, kallas Parski sir ute på restaurangerna i Dalmatien och Istrien.

… 1 st lång köttig korv. Helt slut, inte en stump kvar.

Och här är kvinnan som alltid rör sig i trädgården, mormors syster, som förhoppningsvis går upprätt nästa år med och som ser till att oliverna blir plockade varje år. 

Viktigt med regler

I dagens Matrisen. 

Bra att veta.

Pannkakor del 2 Resan

För er som är nyfikna på del 1, klicka här.

Vissa saker förändras aldrig. Det kan göra en fullständigt tokig. Det kan också göra en rörd och trygg.

Under hela mitt liv har vissa saker alltid varit likadana under mina resor till släkten i Kroatien. Här är två sådana saker.

1. Var min min mormors ena syster, som jag alltid bor hos, befinner sig. Hon arbetar alltid i trädgården när man kommer från flyget/bilen. Det kvittar vid vilken tidpunkt på dygnet det är. Alltid är det en potatis som ska dras upp, någon sallad som ska sköljas under utekranen eller några körsbär som måste plockas. 

Det enda som förändras är att hennes rygg. Den blir allt sämre vilket gör att hon för varje år går mer framåtlutat. Det gör ont i hjärtat att se och jag undrar hur länge hon kommer att orka.

2. Den första frågan som du får av cirka 95 % av släktingarna. Det kvittar om det var 1 eller 10 år sedan du såg dem senast. Den lyder ”Vad vill du ha att äta, du är hungrig”. Märk väl att frågan handlar om vad du ska äta, inte om du är hungrig. 

Det är här pannkakorna kommer in i bilden. Jag har verkligen ingen aning om det är ett kroatiskt fenomen, om det enbart gäller vår by Murter, eller om min släkt har ett särskilt förhållande till pannkakor, men alla har hela tiden en bunke med färdig pannkakssmet i kylskåpet. Du är med andra ord aldrig mer en tre minuter från en rykande god pannkaka.

Den här gången när jag var nere själv var vädret galet dåligt vilket medförde att jag tillbringade mer tid än vanligt i köket.

Självklart väntade en festmåltid på mig med de närmaste som bor i min mormors systers hus. Utbankat kött i sås, risotto, bönsallad och ärtor i en slags röra som jag faktiskt inte har en aning om vad den innehöll.

 

Efter lunchen sov jag middag i tre timmar, en liten powernap. Den första frågan som möter mig när jag kommer ut ut mitt rum, min mage är fortfarande uppsvälld efter tre portioner, är hur många pannkakor jag vill ha. Inte om, utan hur många.

Det roligaste var att efter två dagar är jag likadan mot mina yngsta släktingar. Det läskigaste var näst sista dagen när min 10-åriga syssling ringer. Jag har blivit precis som dem. Så här går konversationen:

Jag: Var är du?

Ana: Här uppe. (alltså deras lägenhet är husets ovanvåning, har man ok med pengar, men inte tillräckligt för att köpa eget, bygger man på en våning på ens föräldrars hus. Smidigt när man vill ha barnvakt. Inte särskilt kul när man bråkar med sin äkta hälft eller vill knulla. 

Jag: Kom ner. Jag steker pannkakor. 

Klick. (alltså, jag slänger på luren).

Så här såg de ut. Vi åt fem vardera. Sedan rullade vi in i vardagsrummet och slötittade på spanska såpor. Snacka om avkopplande semester.

Recept: 

Gör vanlig pannkakssmet med ägg, mjölk, lite salt och mjöl. 

För en kroatisk touch: Tillsätt lite rivet citronskal och lite vanlig solrosolja i smeten.

Använd också solrosolja när du gräddar dem istället för smör.

Här äter vi pannkakorna med hemmagjord typ körsbärsmarmelad. Det är typ, för det är inte körsbär och det smakar inte som körsbärssylt skulle smaka. Men jag vet inte vad det heter och jag är trött.

Sluta aldrig tänka själv eller Följ inte recept slaviskt

Ibland blir det inte som man hade tänkt sig. 

Jag skulle göra Melanzane alla Parmigiana, auberginegratäng från Paolo Robertos kokbok Mina fastras mat.

Som den Italian sucker jag är, kunde jag inte alls föreställa mig att det inte skulle bli gott. Eller att receptet skulle vara sådär. Jag vill ju egentligen vara en av dessa fastrar själv, liksom. Därför gick jag efter det till punkt och pricka, utan att tänka själv. 

Det blir aldrig bra när man inte tänker själv.

Det började hur mysigt som helst. Jag var på gott humör och tyckte inte ens det var jobbigt att auberginerna skulle salta av sig i en halvtimme, och att tomatsåsen skulle koka lika länge.

För i mitt huvud lagade jag ju inte detta i mitt 80-tals-plast-vita-kök. Jag hade mentalt flyttat in i huset på sidan 33 i kokboken, det var där jag stod och lagade mat.

Jag återvände bryskt till plastmatte-Malmö när auberginerna skulle ugnsstekas efter att de hade vänts i ägg och mjöl.

Det blev en sörjig gegga som fastnade i botten.

Tomatsåsen smakade inte särskilt mycket, alls. I vanliga fall är jag tomatsåsernas mästare. Jag är uppfödd på pasta och tomatsås, skulle kunna laga den i sömnen.

Men jag tänkte inte, och därför följde jag receptet slaviskt.

Så efter sjukt lång tid, mitt humör var inte det bästa och jag var dödshungrig, var gratängen färdig.

Det finns inte mycket som är retligare än när man stått och slavat i köket i timmar och längtar efter att få sätta sig och äta mästerverket, och så smakar det sådär. Bara sådär.

Och så måste man diska själv. 

Om ni mot förmodan vill göra gratängen, så är receptet detta. I parentes är de ändringar jag tycker ni ska göra och som jag kommer att göra, om det blir en nästa gång.

Melanzane alla Parmigiana

 3 auberginer (räcker verkligen med 2)

2 ägg

1 1/2 dl vetemjöl

1 dl parmesan, riven (riv minst 2 dl)

125 gr mozzarella i små bitar (ta minst 200 gr, hallå det här ju ändå ingen smalmat precis)

olivolja till stekning

salt (och peppar i massor för 17)

Tomatsås:

250 gr krossade tomater (1 burk)

1/2 gul lök

1 vitlöksklyfta (2 st)

5 strimlade basilikablad (ryck av ett gäng, vem räknar antal blad?)

3 msk olivolja

salt (och massor av peppar)

1 nypa socker (1-2 msk socker)

Sätt ugnen på 225 grader.

Skala auberginerna (jag vill ha kvar lite av skalet, mkt finare då), skär i ca 2 cm tjocka skivor. Lägg dem på en lutande skärbräda, strö över salt och låt stå i 30 min. Efteråt torkar du av vätskan på skivorna.

Gör tomatsåsen, ni fattar i vilken ordning. Puttra i ca 30, jag tycker gott det räcker i 20.

Vispa upp äggen, doppa därefter aubergineskivorna i ägg och sedan i mjöl. Här vill Paolo och hans moster Carmela att man ska smörja en form, lägga i aubergineskivorna och sedan ugnssteka dem i typ 10 min.

Jag säger: skit i ugnen, stek dem i stekpannan istället så får de fin färg med.

Varva sedan aubergine, tomatsås, parmesan och mozzarella i en ugnsfast form. Avsluta med tomatsås.

Gratinera i 15 min, strö över lite parmesan.

Ingen bild, var för sur när det väl var läge.

Strawberry daiquiris+kärleksbett+sjukt bra indiskt=finfin helg i Sthlm

Ett tips till er alla som har stress i kroppen, ideligen har sönder era bettskenor och räknar alla världens får tills klockan ringer: Ta tåget upp till Stockholm med Into the Wild soundtracket i öronen, prata inte med en jävel utan titta bara ut i fem och en halv timme.

Det hjälpte mig. I torsdags eftermiddag åkte jag. På fredagen vaknade jag 11.30. Utan öronproppar, på en tunn madrass. Så länge har jag nog inte sovit sedan studenten. Vilket är exakt tio år sedan.

Dagarna tillbringades med finfina vänner, vårutställning på Kungliga Konsthögskolan och mat, mat, mat. 

Det började inte bra. Jag hade en hel vecka tidigare ställt in mig på att äta på Arirang, vars ägare gjort kokboken ”Koreansk mat – kimchi, bulgogi och bibimbap” och som Maggie inspirerades av när hon bjöd på koreansk köttkväll

”Tyvärr, vi har stängt just den här lördagen. Du får återkomma en annan dag”, blev svaret på min fråga när jag skulle boka bord.

Istället gick vi till den kinesiska veggierestaurangen Lao Wai på Luntmakaregatan. Ni fattar att det inte var jag som valde stället. Jag hade längtat efter köttberg. 

Det var ok, men inte mer. Många av rätterna smakade likadant. Jag tog lite bilder, men ärligt talat hade det inte varit schysst att lägga upp den, det var inte min bästa matfotodag om man säger så.

Desto godare var det på den indiska restaurangen Shanti på Söder. 

Jag tog Palak gost, kyckling med bladspenat och koriander i tomat- och currysås. Kerstin tog någon sizlarrätt som fräste under hela middagen.

Maten var god, vällagad och man fick stora portioner, vilket var tur då vi nog var lite salongsberusade när vi kom dit.På fastande magar hade vi hällt i oss en massa strawberry daiquiris uppe på Gondolen, klassiska restaurangen vid Slussen.

Sjukt dyrt men samtidigt sjukt flott, och det passar mig och Kerstin. 

Pannkakor är bra på många vis. Det är en perfekt grej att göra när man vill visa exempelvis sin kärlek och tacksamhet.

Därför blev det pannkaksbrunch med fruktsallad och scramble eggs hemma hos Christine och Erik på söndagen som tack för deras gästfrihet.

”Och jag som tänkt gå ned och köpa en pizza till frukost. Det här blir ju ännu bättre”. Bakfull Erik blir glad över att se pannkakshögen.

Brödbulle full med överraskningar eller en specialcalzone om man så vill

Fick för mig att jag skulle baka typ kl 20 i går kväll. Jag bakar aldrig. Särskilt inte när det kräver jäsning. Men det här receptet från Leilas A Piece of Cake kändes helt oemotståndeligt och eftersom jag hade drömt om brödet under natten kändes det som att jag var tvungen.

Och vilken tur att jag gjorde det. För det var förbannat gott, enkelt, och det var längesedan jag var så stolt över något jag gjort i matväg.

Så här är receptet på ett ungefär.

Du smular 15 gram färsk jäst i en bunke. I med tre deciliter vatten, 2 msk olivolja, 2 msk flytande honung, och 1 msk grovt flingsalt.

Sedan häller du i cirka 4-5 dl vetemjöl special och cirka 2-1/2 dl dinkelvetemjöl. Knåda ihop och jäs i 30 minuter.

Under tiden så gör du iordning fyllningen som består av detta:

Alltså, du skivar upp cirka 200 gr mozzarella, kärnar ur en stor näve kalamataoliver, skivar upp cirka 170 gr prosciutto och sköljer en halv kruka basilika.

När degen har jäst, platta ut den till en rektangel som ska vara cirka 1 cm tjock. Varva ost, skinka, oliver och basilika.

Se till att hålla kanterna fria. Fukta dem med lite vatten och rulla ihop degen till en långsmal korv som du formar till en krans. Bröa degen och lägg kransen på bakplåtspapper och jäs igen i 30 minuter till. Sätt också ugnen på 250 grader.

När degen är färdigjäst, sänk ugnen till 200 grader och in med kransen i mitten av ugnen i ungefär 20 min.

Kan inte säga att min blev lika snygg som Leilas, men hallå, hon har säkert gjort den tusen gånger.

Oavsett utseendet så var den sjukt god, perfekt sälta och mycket smak från alla ingredienser. Sjukt bra att ha med sig också om man vill spela brännboll, hänga i parken eller nåt. Kan intyga om att den var lika god dagen efter.

Lammfärs+getost=kärlek

Jag har börjat att glömma att äta på senare tid. Så när jag gjorde detta var jag så jäkla hungrig att jag inte ens hade en tanke på att fota.

Så, inga bilder men gott som 17.

LAMMFÄRSBIFFAR

* Blanda lammfärs, hackad gul lök, en pressad vitlök, salt, peppar, hackad färsk timjan och lite färsk rosmarin och grädde.

Forma till små biffar, stek dem så de får fin färg och sedan in med dem i ugnen på ca 170 grader i 10-15 minuter.

GESTOSTCRÈME

* Rör ihop turkisk yoghurt, chèvre, flytande honung. Smaka av.

Vi hade nypotatis- och sparrissallad till. Sparris som jag gjorde så här ugnen.

Pannkakor del I Tårtan

Maggie fyllde år i går. Förra helgen när vi hade koreansk köttafton frågade jag vad hon önskade sig. 

”Jag skulle vilja att du gjorde en pannkakstårta till mig”, sa hon medan hon slängde på mer kött på bordsgrillen.

I veckan har Maggie förberett födelsedagskalaset som hade temat rosa och mini.

Självklart måste pannkakstårtan också vara lite rosa och mini. Vilken tur att jag har ett minipannkaksjärn. 

Så här blev första pannkakan:

Då jag bor på andra sidan stan tog jag med alla ingredienser när pannkakorna var gräddade (nej, jag räknade dem inte) och begav mig till Johan som bor runt hörnet till Maggie.

Jag måste säga att det var jäkligt svårt att bygga tårtan. Den saggar lätt ihop och kanterna viker sig nedåt så att det är svårt att se fyllningen, som bestod av lager med grädde, färska hallon, blåbär och jordgubbar.

När hälften av minipannkakorna var använda började Johan prata om lutande tornet i Pisa. Jag låtsades inte förstå vad han menade. 

Förrän efter typ tre lager pannkakor till och Sara började se orolig ut och jag ställde mig två meter från tårtan.

Lutande tornet i Pisa, helt klart. 

Som tur är, gör ju sådana incidenter enbart att spänningen höjs. Det är inte så att man lägger sig på golvet och dör. Bara lite. Istället sätts kreativiteten på prov. 

Så med hårt papp och ful, men hållbar maskeringstejp fixade Johan en cylinderform som såg till att tårtan hölls på plats den korta biten till födelsedagsgrisen.

Om hon blev glad?

Hennes glansiga ögon sa allt.

Mina blev likadana när jag såg hennes kakbord, som var klätt i rosa omslagspapper. 

Och när man såg hennes och Davids ena fönsternisch, som för kvällen hade blivit rena bistrohörnan, med ostar, korvar, cornichons, oliver, mandlar och sesambröd, så visste man, att det inte fanns någon som kunde erbjuda något bättre och vackrare just då. 

Så här blev minipannkakstårtan till slut. Skyll inte på mig för att skärpan suger, ni får vända er med era klagomål till stjärnfotografen istället. 

Nudlar, wasabisalt och te från Taiwan

Har man världens finaste vänner eller vad? Taner har varit och rest i Asien i ett par veckor. När han var i Taiwan fick jag ett meddelande: Vad önskar du dig, vill köpa något till dig?

Mat, mat, mat, skrev jag tillbaka.

Nu har han kommit hem och när vi träffades gav han mig en liten påse med specialstavning.

Och i den fanns nudlar med flera sorters smaker, olika tesorter, köttkryddor och wasabisalt. 

Tänk vilket bra liv man har ändå.