En hemlig (och arg) japansk juvel

Den kallas Buenos Aires konstigaste restaurang. Och, ja, är väl det.

Det såg ännu mer stängt ut från utsidan. Hade vi inte vetat det så hade vi absolut inte kunnat föreställa oss att någon var där inne bakom de fördragna gardinerna.

Sukiyaki är en japansk restaurang där en tandlös och sur farbror ställer fram det han tycker du ska äta, tar betalt vad han tycker och antingen struntar i att svara på tilltal eller ger dig en utskällning.

Det är värt alltihop för maten är fantastisk. Vi fick först ett rejält fat riktigt fin sashimi av red snapper, lax och bläckfisk. Sedan ett lika rejält och lika gott fat gyoza. Sen kom själva sukiyakin.

Ito San slängde i ett par fettklumpar. Utöver Harus bokning på japanska hade vi inte lyckats få honom att prata och var osäkra på om han förstod vad vi sa. Jag tänkte att han måste kunna spanska för att kunna driva en restaurang här.

”Är det grisfett?” frågade jag och pekade. Jag tänkte att det i alla fall borde vara en fråga som intresserade honom.

”Grisfett, är du inte klok? Du ser väl att jag har biffkött här?” klapprade han knappt begripligt med gommarna.

”Vilken styckningsdel är det?”

”Du frågar för mycket. Gå till ett dyrt ställe och fråga hundra frågor, eller till Coca-Cola och fråga vad de har i läsken. Det här är ett billigt ställe, här äter man, punkt slut.”

”Jag kommer från Polen, där äter de nästan bara gris.”

På detta följde en lång och upphetsad utläggning  som innefattade polackernas lidande under andra världskriget, Auschwitz, Hitler, pax americana och dödandet av Osama bin Laden.

”De gör som de vill, precis som de vill”, medan han laddade i grönsaker, kött och tunn, söt soyaaktig sås i grytan och rörde runt.

Han hade levt här i femtio år sa han. Kriget i Japan ville han inte alls prata om. Mitt middagssällskap, som nog inte var riktigt lika entusiastiskt över mitt plötsligt påkomna djupintervjuande som jag, skruvade på sig. Då var sukiyakin lyckligtvis klar.

Vi fick varsitt rått ägg att knäcka i en skål och vispa upp. ”Titta på färgen, riktiga från landet, inga skitägg som ni får på andra ställen.” Sedan fiskade vi upp kött, salladskål, tofu, lök och shiitakesvampar ur grytan och doppade dem i det råa ägget.

Jag hade aldrig ätit sukiyaki innan. Det var alldeles nytt och löjligt gott.

Medan vi åt stod han och såg på teve i köket och sög i sig några överblivna gyoza.

Notan landade på 500 pesos (ca 850 kr) för fyra personer. Vi drack en flaska sake och en literflaska öl.

När vi skulle gå kom han uthasande från köket med en hel torkad bläckfisk i högsta hugg. ”Man river den i bitar bara, såhär. Går ju inte att äta utan tänder.” En plastpåse kom fram och D emottog den oväntade presenten.

På vägen hem stank hela bilen fisk. Alltså, jag vågar inte säga vad vi gjorde med den. Men den fick inte alls ett så ärofullt slut som den förtjänade.

2 responses to “En hemlig (och arg) japansk juvel

  1. Mango-Viktoria

    MEN sääg. Vad gjorde ni med den?!

  2. ah, det är sådana där tillfällen jag älskar :) Det går inte att få dom om man inte pratar språket… I vancouver hade jag en kinesisk vän som gjorde en ”nu ska vi gå på riktig kinesrestaurang” och sen rullade det på. Jag klarade mig rätt bra, tills småfåglarna kom in och folk bet av huvudena (du vet? Friterad småfågel som är så gott ^^;) )

    Torkad bläckfisk låter som något man får i nordnorge….. katterna gilllade den iaf :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s