Livet på landet

1. Hyr ett magnifikt hus vid havet.

2. Släpp lös dina gäster på torget.

3. Förse dem med bränsle och se till att de tänker ut hur det ska bli maträtter av allt ni handlat.

4. Sätt alla i arbete. 

Vattenmelonsallad: blanda med olivolja, flingsalt, svartpeppar ur kvarn, fetaost och/eller goda gröna blad. Vi tog något som skulle föreställa basilika men smakade citrongodis. Ruccola är gott till. 

 

Lovisas blomkålssallad – recept hos hennes syrra. Rå blomkål = mycket gott. (Kokt blomkål = måttligt gott.)

 

 

 

Tomatsallad med koriander, vårlök och svarta bönor. Observera de mycket finhackade tomaterna. 

 

 

Hel grillad vårlök, kålsallad – vet inte hur dressingen gick till men det var hela kumminfrön i, de var jättegoda. 

Mizeria (betyder elände), polsk gurksallad: skala något kilo gurka, gärna av inläggningssort. Hyvla skivor  med osthyvel eller på rivjärn, salta och låt rinna av någon halvtimme. Rör ut någon matsked, kanske mer, socker i någon deciliter creme fraiche eller gräddfil. Blanda ner stora mängder hackad dill och de urkramade gurkskivorna. Smaka av med salt och ev mer socker. Det ska inte vara mer vitt än att det dressar gurkorna.

Grillade auberginer. Riktigt hårt grillade. Du vill åt den svarta smaken. Lägg på fat och häll över olivolja vartefter. Färsk basilika är gott till. Mynta också, ger helt annan karaktär. Utmärkt kall som tillbehör, byggsten i sallader, etc. Fler varianter + så väljer du. 

5. Fröjdas.

Maggie, blogga tårtan.

Kvällsmat

Dagar som idag, när det ska roddas åtta sidor Michael Jackson och demonstrationen mot iranska ambassaden sticker iväg strax innan hemgång, kan det hända att några av mina bästisar är på jobbet till klockan 21.

Omelett i desperata lägen

8 ägg
1 skvätt vispgrädde
1 knippa dill
1 kvist möllanmynta
fetaost
1/4 blomkålshuvud

Gör så här:

1. Rör ihop ägg med grädde och hackade örter. Salta och peppra.

2. Skär blomkålen i små tärningar. Stek i olivolja tills mjuk och färgad. Häll ner äggsmet, smula över fetaost och sänk värmen.

3. Lyft lite i omeletten. När den fått färg, vänd och stek på andra sidan. Jag lägger på ett lock medan den steker, för då stelnar den mer på ovansidan och blir inte lika kladdig när man vänder.

Servera med små iranska gurkor och ajvar.

Vi och våra sökträffar

 

Godaste sorten

De här små platta är sötare och köttigare än andra persikor. Spana också in den rosa-vita färgskalan. Persikor och nektariner i de färgerna brukar vara sötare än de röd-gula.

Jag är egentligen emot frukt till ost, men provade persika till jättemogen, fluffig Delice Andrée häromdan. Det funkade.

Något helt annat om Iran

Det är så sorgligt. Jag tar små pauser. Nu är en.

Vi var där på jobb och jobb och jobb och bara sprang och sov inte och åt det vi hann, fler hamburgare på en vecka än jag normalt äter på ett år: i tutande taxibilar, på språng i demonstrationerna, med en hand framför datorn mitt i natten. Lyckligtvis var de väldigt goda. Riktig nötfärs, fina inlagda gurkor med lagom syrlighet, slät majonnäs och ingen ketchup, läppstiftsröda tjocka tomatskivor. 

Alla var så snälla. Alla ville bjuda oss på mat. Vi sa nej och nej. Här är en helt vanlig frukskål hemma hos en:

En kväll lyckades vi gå på en restaurang med persisk mat. Vi frågade efter ghorme sabzi. De hade inte det. Två dagar senare åt vi där igen. När vi satt med våra köttfärsspett kom ägaren med en liten plastbytta. ”Jag hade tyvärr bara med mig lite ghorme sabzi hemifrån åt mig själv, men här får ni i alla fall smaka.”

Barbari-bröden, de avlånga med sesam som också finns på Möllan, var segare, tunnare och mörkare. Man såg ofta folk bära runt dem i högar på stan. Om man balanserar ett, eller en hög, på sin utsträckta hand så viker de sig inte, så hårda är de. När jag kom hem frågade jag på Teheran Super varför de gör dem så mjuka och tjocka. ”Det är annat mjöl och annat, du vet, liv”, sa ägaren.

De enda som inte försökte bjuda på mat var en afghansk familj på femton personer som vi tillbringade en halv dag med i deras trerumslägenhet med vattenkran på gården och gasspis på balkongen. Den femtonåriga dottern ställde fram varsitt glas med illorange saft åt oss på en bricka på golvmattan. Efteråt har jag tänkt flera gånger på att ingen av oss, jag, min fotografkollega eller vår tolk, drack av saften. Undrar vad de tänkte om det? Jag ser de orörda glasen i kristallmönster med handtag framför mig. Hur bestämdes det vem som skulle få dricka upp saften när vi gått?

Samma kväll åt vi kokta favabönor på marknaden i Lalehparken. Man köpte dem som ett snacks i liten plastbytta och fick själv pudra med kryddor och hälla över vinäger. Det var gott.

En sen kväll överraskades vi av åskregnet och kastade oss in i en affär med nötter och torkad frukt, stor som ett genomsnittligt Ica. Tolv sorter bara av pistagenötterna. Den kanske elvaåriga dottern förklarade allt på engelska: ”This… other roast. This… sweet roast. This…. other sweet roast. This… other roast.”

Vi var fallfärdiga. Vi orkade inte köpa något till slut, gick bara hem och sov. Jag hade inte med mig en enda nöt hem från Iran. Inte någon mat faktiskt.

Av alla som hörde av sig på twitter var det flera svensk-iranska läsare som tipsade om vilken mat jag absolut inte fick missa, mitt i kravallerna. Jag hade föresatt mig att hinna med fesenjoon, en köttgryta med valnötter. När vi steg ombord på planet hem och jag direkt somnade med hakan mot bröstet drömde jag att vi fick det till flygplansmat. Vilket underbart sammanträffande, tänkte jag i drömmen.

Oavsett hur det här slutar vill jag säga till alla: åk till Iran. Adoptera en matnörd, eller låt dig bli adopterad. Ingen frihetssträvan tjänar på isolering. Alla diktaturer förlorar på direkt utbyte mellan sina undersåtar och människor utifrån som delar deras intressen.

Åk dit, kolla på fin natur och feta moskéer, njut av folks öppenhet och gästfrihet, smaka på den omsorgsfullt tillagade maten med sina unika smakbrytningar, tillagad på världens finaste råvaror. Alla kan inte förändra världen, men alla kan vara en del i en positiv utveckling genom att göra det de själva tycker är roligt. Det tror i alla fall jag. 

Till att börja med kan du läsa på allt om persisk mat hos Sofia.

Världens bästa Torget

– Ey, hur stavas jourdubba?

– Vadå, som det låter väl?

– Sweet.

Man har så kul med toffifee

Sluta aldrig tänka själv eller Följ inte recept slaviskt

Ibland blir det inte som man hade tänkt sig. 

Jag skulle göra Melanzane alla Parmigiana, auberginegratäng från Paolo Robertos kokbok Mina fastras mat.

Som den Italian sucker jag är, kunde jag inte alls föreställa mig att det inte skulle bli gott. Eller att receptet skulle vara sådär. Jag vill ju egentligen vara en av dessa fastrar själv, liksom. Därför gick jag efter det till punkt och pricka, utan att tänka själv. 

Det blir aldrig bra när man inte tänker själv.

Det började hur mysigt som helst. Jag var på gott humör och tyckte inte ens det var jobbigt att auberginerna skulle salta av sig i en halvtimme, och att tomatsåsen skulle koka lika länge.

För i mitt huvud lagade jag ju inte detta i mitt 80-tals-plast-vita-kök. Jag hade mentalt flyttat in i huset på sidan 33 i kokboken, det var där jag stod och lagade mat.

Jag återvände bryskt till plastmatte-Malmö när auberginerna skulle ugnsstekas efter att de hade vänts i ägg och mjöl.

Det blev en sörjig gegga som fastnade i botten.

Tomatsåsen smakade inte särskilt mycket, alls. I vanliga fall är jag tomatsåsernas mästare. Jag är uppfödd på pasta och tomatsås, skulle kunna laga den i sömnen.

Men jag tänkte inte, och därför följde jag receptet slaviskt.

Så efter sjukt lång tid, mitt humör var inte det bästa och jag var dödshungrig, var gratängen färdig.

Det finns inte mycket som är retligare än när man stått och slavat i köket i timmar och längtar efter att få sätta sig och äta mästerverket, och så smakar det sådär. Bara sådär.

Och så måste man diska själv. 

Om ni mot förmodan vill göra gratängen, så är receptet detta. I parentes är de ändringar jag tycker ni ska göra och som jag kommer att göra, om det blir en nästa gång.

Melanzane alla Parmigiana

 3 auberginer (räcker verkligen med 2)

2 ägg

1 1/2 dl vetemjöl

1 dl parmesan, riven (riv minst 2 dl)

125 gr mozzarella i små bitar (ta minst 200 gr, hallå det här ju ändå ingen smalmat precis)

olivolja till stekning

salt (och peppar i massor för 17)

Tomatsås:

250 gr krossade tomater (1 burk)

1/2 gul lök

1 vitlöksklyfta (2 st)

5 strimlade basilikablad (ryck av ett gäng, vem räknar antal blad?)

3 msk olivolja

salt (och massor av peppar)

1 nypa socker (1-2 msk socker)

Sätt ugnen på 225 grader.

Skala auberginerna (jag vill ha kvar lite av skalet, mkt finare då), skär i ca 2 cm tjocka skivor. Lägg dem på en lutande skärbräda, strö över salt och låt stå i 30 min. Efteråt torkar du av vätskan på skivorna.

Gör tomatsåsen, ni fattar i vilken ordning. Puttra i ca 30, jag tycker gott det räcker i 20.

Vispa upp äggen, doppa därefter aubergineskivorna i ägg och sedan i mjöl. Här vill Paolo och hans moster Carmela att man ska smörja en form, lägga i aubergineskivorna och sedan ugnssteka dem i typ 10 min.

Jag säger: skit i ugnen, stek dem i stekpannan istället så får de fin färg med.

Varva sedan aubergine, tomatsås, parmesan och mozzarella i en ugnsfast form. Avsluta med tomatsås.

Gratinera i 15 min, strö över lite parmesan.

Ingen bild, var för sur när det väl var läge.

Strawberry daiquiris+kärleksbett+sjukt bra indiskt=finfin helg i Sthlm

Ett tips till er alla som har stress i kroppen, ideligen har sönder era bettskenor och räknar alla världens får tills klockan ringer: Ta tåget upp till Stockholm med Into the Wild soundtracket i öronen, prata inte med en jävel utan titta bara ut i fem och en halv timme.

Det hjälpte mig. I torsdags eftermiddag åkte jag. På fredagen vaknade jag 11.30. Utan öronproppar, på en tunn madrass. Så länge har jag nog inte sovit sedan studenten. Vilket är exakt tio år sedan.

Dagarna tillbringades med finfina vänner, vårutställning på Kungliga Konsthögskolan och mat, mat, mat. 

Det började inte bra. Jag hade en hel vecka tidigare ställt in mig på att äta på Arirang, vars ägare gjort kokboken ”Koreansk mat – kimchi, bulgogi och bibimbap” och som Maggie inspirerades av när hon bjöd på koreansk köttkväll

”Tyvärr, vi har stängt just den här lördagen. Du får återkomma en annan dag”, blev svaret på min fråga när jag skulle boka bord.

Istället gick vi till den kinesiska veggierestaurangen Lao Wai på Luntmakaregatan. Ni fattar att det inte var jag som valde stället. Jag hade längtat efter köttberg. 

Det var ok, men inte mer. Många av rätterna smakade likadant. Jag tog lite bilder, men ärligt talat hade det inte varit schysst att lägga upp den, det var inte min bästa matfotodag om man säger så.

Desto godare var det på den indiska restaurangen Shanti på Söder. 

Jag tog Palak gost, kyckling med bladspenat och koriander i tomat- och currysås. Kerstin tog någon sizlarrätt som fräste under hela middagen.

Maten var god, vällagad och man fick stora portioner, vilket var tur då vi nog var lite salongsberusade när vi kom dit.På fastande magar hade vi hällt i oss en massa strawberry daiquiris uppe på Gondolen, klassiska restaurangen vid Slussen.

Sjukt dyrt men samtidigt sjukt flott, och det passar mig och Kerstin. 

Pannkakor är bra på många vis. Det är en perfekt grej att göra när man vill visa exempelvis sin kärlek och tacksamhet.

Därför blev det pannkaksbrunch med fruktsallad och scramble eggs hemma hos Christine och Erik på söndagen som tack för deras gästfrihet.

”Och jag som tänkt gå ned och köpa en pizza till frukost. Det här blir ju ännu bättre”. Bakfull Erik blir glad över att se pannkakshögen.

Följ!

Kinga på twitter. Hon är i Iran.