Klassiker är klassiker av en anledning

Fikondessert. 

Tag dessa ingredienser: 

Montera:

Ät hur många som helst. 

Fikonen och den mörka chokladen förhöjer varandras smak och konsistens på ett alldeles magiskt sätt. 

Linnéa bjöd på det här i förra veckan, och en gång tidigare på en tisdagsmiddag där det även serverades gröna tagliatelle med sås som var såhär (fritt ur minnet):

saft och skal av citron kokt med grädde och sherry i en stund. Vänt med pastan samt rätt mycket gravad lax.

Skön 80-talsfeeling. Rökt, sherriskt, lent och citronpiggt i ljuv förening. Och, jag upprepar: klassiker är klassiker av en anledning.

Vägg

Ställd mot väggen på nyårsfesten

Jag skulle bara gå på årets sista nyårsfest, med kurderna. Snabbt blev jag ställd mot väggen av två av mina lokala favorit-leverantörer av persisk mat. 

 

 

 

Båda, i kör: – Varför har du inte kommit på så länge?

Jag: – Eh… bortrest…

Båda: – Var är maten bäst, Hollywood eller Norooz?

Jag: – Eh…

Hollywood: – Hon var hos oss i dag och åt myrzaghasemi! Det är hennes favoriträtt, ni har ju inte ens det!

Jag: – Eh, fast de har väldigt bra grill… 

Norooz: – Just det!

Jag: – Fast allvarligt, brödet… 

Hollywood: – Just det!

Jag: – Jag går och dansar lite.

Tyvärr har jag ingen bild på den femåriga flicka som blev lycklig vinnare till charkuterier för 300 kronor i en tävling som gick ut på att rösta fram den finaste traditionella kurdiska klänningen. Det är mycket glitter på dem, exempel på tjejen till höger om sångaren Roj Karim.

Det fanns kebabspett med tunnbröd och god sallad och högvis med små fina rädisor. På långborden samsades baklava och frukt med chokladrutor och ballerinakex. Japp, ballerinakex. 

Tänkvärt, sånt. En tjej jag pluggade med för länge sen berättade hur hennes föräldrar hade börjat lägga upp spanska oliver på julbordet när hennes dito boyfriend blev en officiell del av familjen.

När jag var liten ledde den där mat-integrationen mest till elände. Jularna blev en lång golgatavandring genom det fulla svenska julbordet inklusive lutfisk och ris a la malta OCH den polska julmaten: karpsoppa med makaronfyrkanter, friterad karp och sockerkaka med torkad frukt och nötter. För varje rätt man inte åt satt antingen en skånsk ingift farmor eller en polsk bästismormor och spelade ut hela registret av sårad stolthet och kärleksunderskott. Det är egentligen helt osannolikt att jag inte fick ätstörningar på kuppen.

Jag blir för övrigt helt kräkfärdig på såna här nu-ska-vi-äta-varandras-mat-och-integreras-projekt. Integration är betydligt krångligare än så. Folk kan mycket väl äta varandras hemlagade köfte, janssons frestelse och tom ka gai utan att någonsin släppa sargen och se dem som tillagat underverken som jämlikar.

Men i mat kan man se spår av integration, och mat kan dessutom vara en väldigt bra ingång för att lära känna människor. Mer om det där diskuterade Lisa, jag själv och några andra för ett tag sen hos Lisa.

Större än summan av delarna

4 personer x 3 rätter + vin + bubbel + sprit = hurra upphöjt till 10.

Sarah tog med sallad av minigurkor, fetaost och dill (längst ner i mitten), naanbröd (uppe till vänster) och fina pytteköttbullar av fläsk i sås av tomat, apelsin, kanel och ingefära (uppe till höger).

Rakel tog med sallad av ruccola, pomodorini, stekt halloumi och valnötter (nere till vänster), sugar snaps (mitten) och salsa på jag tror ananas, ingefära och nånting (till vänster om sugar snapsen) som passade fint till Sarahs köttbullar.

Jag hade tänkt tema vårhögtider, men fick bara med två: pesach som är om en vecka och norooz som var för en vecka sen.

För pesach gjorde jag chrein (söder om sugar snapsen), en gojja av ungefär lika delar rivna kokta rödbetor och riven rå pepparrot som jag smaksatte med balsamvinäger i stället för ättika. Den brukar finnas med på sederbordet för att som en av många rätter symbolisera bitterheten under slaveriet i Egypten (som pesach går ut på att fira befrielsen från). Rivandet medför ett härligt gråtande. Gojjan blir väldigt stark och rätt beroendeframkallande, man blir liksom avtrubbad i munnen. Den agerade i alla fall tillbehör till min nya favoritmat stekt skrubba (som jag borde ha panerat, den blev helt trashad). Orka gefillte fish.

För norooz gjorde jag koko sabzi, full av gröna örter som symboliserar vår och återfödelse. Den blev väldigt torr och kompakt trots massa spenat. Jag tror jag måste uppdatera mig om ett mer exakt recept.

Lösryckt från allt: en hög parmesanchips (längst till höger), bara för jag hade överdrivna mängder ost som höll på att bli gammal. Höga riven ost på balplåtspapper, smaksätt med valfri krydda eller inte alls, jag tog nigellafrön, högt upp i 200 graders ugn, 5 minuter. Oooh, säger alla, och du ser mycket huslig, duktig och ambitiös ut. 

Julia gjorde desserter. 

Hon ÄR huslig, duktig och ambitiös på riktigt. Samt fantastisk. Som synes.

Det är en chokladkaka med kakbitar i, ananascarpaccio med hackad mynta, limecaramel och en passionsfruktliknande frukt jag inte minns namnet på, och lakritsglass med sega lakritsbitar och marshmallows i. Värt en högtid i sig.

Liksom Ben Harper, som youtubades en del under kvällen.

Mera internetkärlek

Allt var sämre förr. Saker som inte hände då:

1. 

Obs, det går alltså 20 minuter från detta tills de har blivit fejsbook-kompisar och börjat uppfinna hittills oprövade smakkombinationer:

 

2. Bloggkompisar. Förra helgen hängde jag med Sofia på Kaffebaren. Lisa har jag druckit vin med, och jag ser fram emot att träffa Patrik, som äntligen börjar komma igång med matbloggeriet (kolla också här och här). Hallå, kan vi ha en omröstning: ska Patrik blogga mer om mat eller inte? Jag röstar JA. Han är som fantomen: när han skriver om mat motsvarar det supertrikåer med flygmantel.

Det var roligt att få veta hur man röker saker, för jag undrade just. Men var köper man såna där alspån? Ska det vara just al? Jag åt väldigt god rökt kycklinglever med Christian som är med här ovan i Tokyo. När jag kom hem chattade vi och han skrev ”så mycket lever att äta, så lite Kinga att äta den”. Det tyckte jag var fint. Han erbjöd sig att kolla upp flygfrakt, men jag vill hellre veta hur man gör. Hur svårt kan det va?

I Patriks recept ska man skära bort det bruna på laxen. Det har jag också gjort tidigare. Men så fick jag den här, till något surrealistisk frukost efter Tsukijimarknaden:

Hur ska man tänka om det där egentligen? Visst är det bruna från magbiten, den som heter toro när den sitter på en tonfisk? Den krängs ju särskilt all over Japan. Är det någon gammal fettnoja som gör att man tror man inte gillar den?

Är gränsen nådd? Lusten och maten

Det känns som att jag nu har nått någon slags gräns. När jag tar upp mobilen för att fotografera en ost för att den har ett sådant oemotståndeligt namn, då blir jag nästan rädd. Men vi är ju som vi är.

Idag vaknade jag och kände direkt lust. Ett sug efter sötaste sötma, salt, salt, salt, strävhet. Hårt och mjukt på samma gång. 

Begäret stegrades under hela dagen. Och kunde till slut stillas efter en shoppingrunda runt möllan där vi fann:

Oliver. Salta, oljiga, med perfekt spänst, ljusgulgröna, med vackra vita mandlar  i mitten.

Peccorino. Från Sardinen, som nästan smular för mycket när man skär upp den, och som är sträv men mjuk mot tungan på en och samma gång.

Spansk korv. Köttig med bra tuggmotstånd.

Kvittengelé: Förförande aprikosfärgad, kniven känner knappt något motstånd, det är bara mjukt. Perfekt till:

Mjuk peccorino, också italiensk, gjord av marsmjölk, som den italienska säsongsosten Marzolino

Dess konsistens och smak är makalös, samma känsla som den första kyssen man har med en ny kärlek, man tycker att man aldrig har varit med om något liknande förr. Just där, finns inget annat. Kan säga att den mjuka peccorinon försvann snabbast när jag och Anna kom hem. 

Och så till det sötaste söta. Baklavan. Små, löjligt smörigt vackra. Och vi orkar inte äta upp dem. De flirtar med oss, men vi kan inte. Det vore vansinne att sätta tänderna i dem, bara för att vi ska.

Bättre att vänta till ett annat tillfälle. Det är ändå skönt att ha något att längta till. Kanske till frukost.

Sedan hade Anna en fin överraskning i kylskåpet, hennes mormors egna inlagda smågurkor. Vilken bonus.

Begäret är stillat. 

Träffande träffar

Ibland känner man sig bara så träffad av googlingarna som leder folk hit. 

Just kombinationen marsipanros, surkål, ”kokar över” och ”målgrupp utpressning”. 

Men lär er för fan stava till bea.

De väntar på dig överallt, också i Tsukiji

Tsukijimarknaden är världens största fiskmarknad. Den listas som punkt två av tio must sees i Lonely Planet. 

Det främjar inte arbetsron på grossistmarknaden. Inte heller den goda stämningen mellan besökare och fiskhandlare som försöker sköta sitt jobb medan de kryssar mellan skräniga amerikaner som rusar genom marknaden med tjocka kameror framför sig. Ni skulle bli förvånade över hur många som pallrat sig upp i ottan för att vara där före klockan sex.

Särskilda vakter hindrar turister från att ta sig in i det allra heligaste: tonfiskauktionssalen längst in.

”Business, business” stånkar de förtvivlat och viftar med sina plastlasersvärd eller vad det är.

För ett drygt år sedan lyckades Sydsvenskans Lars Dareberg ta sig förbi dem, kolla hans bildspel med ljud här.

Jag blev alldeles uppgiven av den dåliga stämningen och tänkte nästan gå. Jag gillar inte att vara en pain in the ass, i alla fall inte när jag är ledig. 

Men när jag strosade bortåt, inåt i de ändlösa gångarna blev allting roligare. Dit orkade inte de dumma. Och det var där det hände.

 

Takashi, i röd jacka, har jobbat på Tsukiji i sju år. Hans kollega som håller på med tonfisken i nio. De börjar jobba vid två och är färdiga vid åtta då de åker vidare till ett annat jobb. Fisken säljs till restauranger, hotell och varuhus. 

Jag frågade Takashi om han gillar jobbet. Han tog sats och svarade på sin bästa engelska, sakta, tydligt och med hela ansiktet i världens största leende:

”This. Work. Is. My. Life.”

En sån tonfisk väger ungefär sextio kilo. ”Som jag”, sa jag. Detta väckte mycket stor förtjusning, liksom varje parallell mellan människors och fiskars kroppar. Vadå, det var inte som att vi hade jättemånga gemensamma språk att välja på. 

Så när de frågade om jag kände till toro, den feta magbiten av tonfisken, pekade jag frågande utanpå tröjan på min egen mage uppe där den möter revbenen. Mer förtjusning. 

Takashi skar ut en liten bit som jag fick smaka. Titta vad ljus den är. Jag fick också prova flera mörkt purpurröda bitar från andra delar. 

Ja, vad kan jag säga. Den praktiskt taget levde. Det var som att äta ett bultande hjärta. Jag kände att ingenting fattades mig och att det inte fanns någonstans jag hellre skulle vilja vara. Smaken och konsistensen var inte jämförbar med något annat jag någonsin ätit. Jag tänkte på döden och alltings förgänglighet (det är sant). 

Men mest blev jag tårögd och lycklig över den plötsliga, villkorslösa vänskap som kan uppstå mellan människor bara för att de älskar samma sak. Vi känner igen varandra, ni och vi och alla i världen som jagar det som smakar gott, är nyfikna på hur det blivit så och beundrar yrkesskickligheten hos dem som fått det att smaka så.

Överallt i världen står matälskare och bara väntar på att få stoppa i dig det godaste de har och sedan titta på din min. Överallt.

En gång när jag var liten och skulle berätta en sak för min mormor som innehöll tonfisk kom jag inte på vad det hette på polska. ”En stor fisk i en liten burk” förklarade jag. Hon fattade genast.

Den beskrivningen har varit överspelad ett tag, men aldrig har den känts så avlägsen som i Tsukiji.

Rosewater madeleines

När jag läste litteraturvetenskap kunde man dela in klassen i två grupper. De som läste hela På spaning efter den tid som flytt, och vi som inte brydde oss.

Ändå tycker jag att madeleinekakorna tillsammans med makroner är de mest romantiska kakor som finns. Jämfört med dem blir cupcakesen vulgära och drömmarna urtrista.

Det här receptet är från Donna Hay. Jag lyckades köpa min form på Tradera för 47 kronor, efter några bittra förluster. De dyker upp där då och då, när tupperwarekvinnorna inser att de aldrig kommer få sålt alla sina grejer på kalasen.

Madeleinekakor med vanilj och rosenvatten
(8 stora + lite smet att äta direkt ur skålen, hurra!)

175 grader

2 ägg
75 g strösocker
1 vaniljstång (fröna)
75 g mjöl
1 tsk bakpulver
80 g smält smör

Glasyr:
200 g florsocker
0,5 dl hett vatten
1/3 tsk rosenvatten
pyttelite röd karamellfärg

Gör så här:

1. Sätt på ugnen. Vispa ägg, socker och vanilj. Sikta ner mjöl och bakpulver. Vispa samman, bara till det blandas. Rör ner det smälta smöret.

2. Fördela smeten i formen. Smöra först om den inte är nonstick. Baka i 10 minuter, eller tills de är genombakade och har lite färg.

3. Sikta florsockret. Rör ner vatten, färg och rosenvatten och rör till en slät glasyr. Glasera kakorna två gånger. Låt torka emellan. Klart!

Världens bästa Kinga

Jag fattar att ni har fattat det redan, eftersom ni läser hennes inlägg. Så här är det: Kinga är faktiskt världens bästa. Klok, smartast och en grym journalist, men ändå tillräckligt ödmjuk för att kunna np-chatta om storleken på ens ass.

Och hon köper presenter!

Från Japan fick jag alger, saltade körsbärsblommor och små plastformar med körsbärsblom på. Så fint! Har googlat lite för att komma på hur jag ska använda körsbärsblommorna, men det är svårt att tänka sig när man inte vet vad de smakar. Jag vill göra glass, men det verkar som att det görs på blad och inte blommor. Annars baka något. Har sett den där risgrejen, men jag vill göra sött. Nån som vet?