Varje gång jag bestämmer mig för att se på teve blir jag bara besviken. Och riktigt sur.
Matakuten heter fyrans Jamie Oliver-ripoff.
Upplägget är ju fint: stjärnkockarna drar in på några muggiga skolor och styr upp käket.
Bra bra. I Olivers version funkade det skitbra. Jag satt i soppan (haha! felskrivning, jag svär! soffan!) och snyftade av lycka när barnen sa saker som ”can I please have some more cauliflower”.
Nu snyftar jag i stället av indignation.
Kolla den här scenen:
Stjärnkock ringer leverantören och vill beställa färsk fisk. Det finns ingen. Det är för jävligt, tycker han. Och det kan han ju ha rätt i.
Sedan refererar han samtalet för mattanten som han ska entusiasmera för sitt projekt:
”Skulle du själv äta fryst fisk, sa jag då. JAA sa hon! Va! Det är ju inte klokt!”
Är det inte?
Kära stjärnkock, de flesta människor äter faktiskt fryst fisk. Den där mattanten du står och gapar till gör troligen det. Hon kanske till och med steker upp en och annan fiskpinne. I margarin. Och om du ska vinna hennes hjärta kanske det är smart att inte idiotförklara henne.
Samma sak händer när en av de andra stjärnkockarna står och förklarar för föräldrarna på en skola nånstans i Småland hur viktigt det är att skolan slutar servera pulvermos därför att det är äcklig eftersmak och dessutom massa klister i.
Föräldrarna sitter där och nickar skamset. Hon frågar inte om de brukar äta pulvermos hemma.
Stjärnkock 1 får sin färska fisk. Glada laxar som spritter runt i stora islådor. En halv dag tar de att filea. De serveras med kokta bruna gryn och en vit sås. Det ser jämngrårosa och rätt förjävligt ut.
”Det här är väl godare än den vanliga maten? Nyttigare också!” hotjar stjärnkocken till åttaåringarna, utan att lyssna särskilt mycket på svar.
Hallå stjärnkock, du har inte gjort din research. Barn gillar inte grå mat (vem gör det?). De gillar mat med färg. Och de är sockerjunkies efter ett liv med fiskpinnar och köttbullar fullproppade med glutamat. De behöver smaker mindre subtila än en smörsmekt laxrygg. Det är inte särskilt konstigt att de inte hoppar i taket av lycka.
Bild från köket: stjärnkock lyfter det meterlånga laxskrovet i huvudet ur soptunnan.
”Kolla, det här var det ni serverade innan!”
(Alltså i fiskpinnarna.)
Men hallå stjärnkock. Har skolan så fet budget att du slänger all den där maten? Hur jobbigt är det att langa ner firrarna i en kastrull ihop med några gamla morötter och koka en fond?
Och det värsta. Synkarna när kockarna pratar in i kameran om mattanterna.
”Jag tror hon kommer lära sig jättemycket av mig och utvecklas jättemycket.”
”Han har tappat lusten till mat men jag hoppas han kommer återfå den tack vare det här.”
”Hon är ett riktigt rivjärn men med ett varmt hjärta.”
Någon bedömning av stjärnkockarnas drivkrafter, personligheter och tillkortakommanden får mattanterna inte göra. Synd.
Maggie
kinga
Linda